2010-07-27

Roadtrip - Dag 10 - Tisdag (Mestre/Venedig - Salzburg)

Körstrecka: 44 mil
Körtid: 6 timmar 10 minuter


>> Fullständig karta över resan

Idag var klockan ställd på tidig uppgång, men tyvärr fungerade det inte så bra! Så blir det ibland när man får sova i sköna hotellsängar med ett lagom tempererat rum!

Vi åt ännu en stadig frukost på Best Western hotel Bologna och packade sedan ned våra saker i väskorna, släpade ut allt till bilen och checkade ut från hotellet. Efter att ha betalat cirka 30 Euro för parkering och lite annat var vi klara för avfärd.

Att ta sig ut från Mestre var absolut inga problem, det var en lugn stad med inte allt för mycket trafik. Dessutom skulle de kommande timmarna spenderas på motorvägen, vilket även det är lugn och avslappnad körning. För det mesta går det rakt fram och är fina vägar! De två första destinationerna på GPS:en sattes till Tolmezzo och Paluzza så att vi inte skulle missa våran planerade rutt via väg 107 - Grossglockner Hochalpenstrasse. Det var även i Tolmezzo som vår avfart från den avgiftbelagda autostradan skedde - Skönt med lite "vanligt" väg!

Vid vårat sista tankstopp i ##STAD## (innan klättringen i östra Alperna) passade vi även på att kontrollera oljan för första gången under resan. Det visade sig att TT'n är en törstig liten rackare och jag gav den 1 dl extra att smörja runt i motorn. Laddade satte vi nu fart mot bergen som vi skymtade långt där borta i fjärran!

Vi möttes av frodiga dalar och grönbeklädda bergssidor ju närmare vi kom. Tillslut nådde vi serpentinvägarna som innebar dagens första klättring upp i bergen en bit efter byn Timau. En stund senare och åtskilliga höjdmeter högre upp passerade vi idag den första gränsstationen - Italien till Österrike. Denna gränsstation (som många andra) var helt obemannad och det enda man såg var turister som ville föreviga passagen till sina fotoalbum.



Vi passerade gränsen och GPS:en gav oss information om de nya skyltarna som gäller för Österrike, samma information som finns på en stor vägskylt precis vid gränsen. Vi tänkte inte mer på det och åkte nu ned för den höjden som vi klättrat upp på - fast på andra sidan.

Rätt som det var stod den österrikiska polisen gömda bakom kröken på en serpentinsväng. De gick ut på vägen och vinkade in oss. Min första tanke var "undra om den där skylten där det stod RADAR sköt laser". Bestämt stegade de fram till bilen och sa åt oss att stänga av den, nästa fråga blev "passport?". Det visade sig bara vara en gränskontroll en bit in i landet och efter att de bläddrat igenom våra svenska pass kunde vi lugnt köra vidare - inte ett ord sa de om att man skulle ha någon Vignette i framrutan.

Nere i dalen stannade vi till vid vattenfallen Jungfernsprung. Det är ett mäktigt vattenfall med ett fall på 130 meter innan vattnet sprids ut på klipporna nedanför. När viden får tag i den inte allt för intensiva strömmen blir det som en slöja som dansar i vinden. Vackert var det!



En kort stund senare klättrade vi åter upp ur dalen med hjälp av serpentinvägar, men efter en bit möttes vi av en skylt som informerade om att det skulle kosta pengar. Vi såg inget tecken på det utan fortsatte oförstående upp. Runt hörnet insåg vi dock att skylten menade allvar - något som liknade en italiensk vägtullstation tog form och vi skulle behöva betala de 28 Euro som det hade varnats om! Nu var vi i alla fall framme vid Grossglockner Hochalpenstrasse.



Denna del av väg 107 upp mot Grossglockner och den högsta besöksplatsen Edelweisspitze bjöd direkt på helt underbara scener över dalen nedanför som badade i solskenet. Efter varje sväng ville man stanna för att knäppa kort, men parkeringsfickor är det dåligt om på dessa vägar. Här gällde det istället att njuta i farten (om man nu kan få upp någon sådan i 10 - 14% lutning).



En bit upp började det dugga och temperaturen på bilens termometer började sjunka - nu började fjällandskapet ta form utanför fönstrena. Ju högre upp vi kom desto disigare och kallare blev det - tillslut visade termometern +3 grader. Utsikten byttes så småningom mot vita moln (dis), vilket förtog en del av känslan.

Det hindrade oss inte och ibland sprack området runt en upp så man kunde se sagolikt vackra dalar i kal fjällskrud. Man kunde även ana vad som gömde sig en bit bort då vinden låg på och förde bort diset så man kunde få en skymt av de stora snöbeklädda bergstopparna som omgav oss.

På den andra sidan av den första tunneln vi passerade genom på denna betalväg möttes vi av en helt annan syn än den vi lämnade 3o sekunder bakom oss. Här var det snö enda intill vägen och dis så man inte såg längre än 50 meter framför bilen.

En kort klättring senare upp för en smal kullerstensväg nådde vi den högsta punkten som man kan besöka med bil uppe på Edelwiesspitze. Här stod vi på 2571 meter över havet och såg inte mycket mer än någon närliggande dal, några vägar och vitt dis! Typiskt att det skulle vara dessa förhållanden just idag, det är ju inte så ofta man har vägarna förbi dessa områden!



Besvikna påbörjades nu nedfärden från detta underbara landskap, med några fler fotostopp längst vägen innan vi slutligen nådde betalstationen på andra sidan passet.



GPS:en var nu inställd på att ta oss till Werfen där fästningen Burg Hohenwerfen ligger (användes i filminspelningen av Örnästet). Vi missade avfarten från motorvägen och fick därför vända och åka tillbaka. Nedanför fästningen insåg vi att ett besök kostade 11 Euro och att den bäst beskådades på håll. Vi letade därför upp en närliggande plats där vi kunde ta några bilder och åka vidare. Här hade vi även märkt ut ett stopp i Eisriesenwelt (isgrottorna), men tidsbristen fick oss att välja bort det från agendan.



Vi satte istället kursen mot Berchtesgaden, vilket skulle innebära en kort avstickare till Tyskland. Vi blev guidade av GPS:en upp bland bergen igen. Helt plötsligt ville den ta av på en av de minsta vägarna vi åkt under denna resa - det såg ut som en privat uppfart mer eller mindre. Tveksamt och motvilligt lydde vi GPS:ens råd och åkte upp där. Här mötte vi tyskregistrerade bilar och fick då en känsla av att vi var på rätt spår, nackdelen var att det knappt fanns plats för möte.

Mitt ute i ingenstans passerade vi gränsen mellan Österrike och Tyskland på den minsta vägen man kan tänka sig. Tankarna började genast fundera hur nödvändig den tidigare gränskontrollen varit där man här kunde ta sig över helt obemärkt.



Vi kom ut på en större väg och skulle direkt svänga av från den och påbörja en ny klättring. Här var det skyltat Kehlstienhaus, vilket jag kände igen. Vi körde efter skyltarna som efter en bra stigning försvann vid en stor lummig parkering. Vi tog ett varv på den och fann inget som skulle kunna vara det vi sökte. Tveksamma till om vi var på rätt ställe ringde vi till pappa hemma i Sverige (som för ca 3 veckor sedan var på samma ställe) och frågade efter en adress och om han kände igen sig i vår beskrivning. Det visade sig att parkeringen för Kehlstienhause låg 800 meter längre bort! När vi kom fram fick vi tyvärr erfara att de stängt för dagen. Klockan var nu 19:00 och de stängde klockan 17:00, så vi fick fortsätta vidare till hotellet i Salzburg.

Salzburg visade sig vara en ganska lugn stad att köra bil i då de har tydliga skyltningar och uppmärkta filer (vilket alla storstäder inte alls är bra med). Trots detta lyckades vi på första varvet missa (åka förbi) våran avtagsfart in i den bilförbjudna zonen av gamla stan och hotellet. Vi missade det nog för att vi båda var osäkra om det var där vi skulle svänga in eller inte. På varv nummer två runt floden gick det fint och vi lyckades även sänka metallstolpen som hindra infart för obehöriga - nu var vi inne! Det gick dock inte helt problemfritt då vi mötte 2 taxibilar som skulle ut genom samma metallstolpe när vi skulle in. De gestikulerade och hade sig medans vi backade undan för att lämna utrymme åt dem, trots att de skulle gjort det för oss enligt receptionisten på hotellet!

Inne i den bilförbjudna zonen körde vi förbi hotellet utan att märka det. Lite längre upp på samma gata fick vi därför stanna och fråga vägen. Den hjälpsamma herren pekade ca 100 meter tillbaka på den nu enkelriktade gatan. En rundtur senare stod vi slutligen redo för att packa ur bilen och göra oss hemmastadda på Best Western Hotell Elefant i Salzburg. Vi fick dock inte parkera bilen i den bilförbjudna zonen så vi fick därför en karta med köranvisningar från den hjälpsamma herren i receptionen.

Parkeringsgaraget var inga problem att hitta och till hotellet var det cirka 5 minuters promenad därifrån. En mysig promenad som gick förbi Kleines Festspielhaus där det hölls ett event (en premiär av något musikaliskt).

Tillbaka vid hotellet bestämde vi oss för att äta på deras egna restaurang och satte oss på deras uteservering. Jag beställde deras Wienersnitzel som jag läst på internet att man ska prova om man bor där. Jag kan varmt rekomendera vidare denna rätt då den smakade fantastiskt!

Resten av kvällen spenderade med att flannera runt i de närliggande kvartern (i gamla stan) runt hotellet och bland annat njuta av den vackert upplysta fontänen utanför Salzburg Dom och givetvis fästningen som stod majestätiskt uppe på berget!



No comments: