Roadtrip - Dag 14 - Lördag (Berlin - Rostock)

Körstrecka: 25 mil
Körtid: 2 timmar 30 minuter


>> Fullständig karta över resan

Idag vaknade vi klockan 10 och orkade inte stressa ned till frukosten som slutade serveras kl 10:30. Vi snoozade väckarklockan och tog det lugnt - vi hade ändå bestämt att gårdagens rundvandring i Berlin fick duga och att vi istället skulle börja röra oss mot färgeläget i Rostock.

Runt klockan 12 var vi utcheckade och klara från hotellet. Vi ställde in GPS:en att guida oss till staden Oranienburg (cirka 4 mil norr om Berlin) där vi tänkt besöka koncentrationsläget Sachsenhausen.

Vår färd från hotellet gick rakt genom centrala Berlin. Idag fick vi sakta åka genom folkmassan som samlats för att ta en bild på Checkpoint Charlie. En liten stund senare passerade vi Alexanderplatz med TV-tornet Fernsehturn. Linda gjorde sitt bästa för att föreviga tornet på bild från bilen medans vi rullade genom stoplysena, men jag kände att jag inte kunde lämna Berlin utan ett foto på tornet. Så jag svängde in i bussfilen, stannade och hoppade ut med kameran - oturligt nog i en position som innebar fullt motljus.



Det tog inte allt för lång tid till staden Oranienburg, nu gällde det bara att hitta till Sachsenhausen på GPS:en så vi kunde bli guidade även dit. Vi åkte genom några bostadsområden och stod slutligen framför de nybyggda murarna som visade att vi var framme.

Parkeringen var gratis och likaså inträdet till resterna av koncentrationslägret. Det enda som kostade något var guidekartan över anläggningen (50 cent). Redan här fick man känslan att detta inte var som alla de andra "sevärdheterna" som vi besökt. Här var man som land/stad inte stolta att visa upp anläggningen utan känslan som infann sig var mer att det var deras skyldighet.



Efter att ha promenerat runt utsidan av anläggningen fann vi tillslut vägen in. Det första man möttes av under den långa väg som förr skiljde SS-soldaterna och de intagna åt var bilder med beskrivande text för starka händelser som hade med lägret i Sachsenhausen att göra. Det var riktigt hemska saker och en av de starkaste bilderna (och text) handlade om dödsmarschen som genomfördes av SS för att evakuera lägret när trupper från Sovjet och de allierade närmade sig - många svalt eller sköts ihjäl när de inte orkade vandra längre.

När vi vandrat längst med den inledande vägen möttes vi av samma syn som de över 200.000 intagna måste ha sett när de anlände till lägret - Murar och en stor byggnad med en gallerförsedd port i mitten. På gallret i porten stod det "Arbeit macht frei" (arbete gör dig fri) som på många andra av de tyska koncentrationslägrena som upprättades före eller under det andra världskriget.



På andra sidan porten fanns en återuppbyggd fullskalig modell på den barriär av taggtråd, elstängsel och mur som skulle hindra att personerna skulle fly. Om man mot förmodan skulle lyckas ta sig förbi taggtråd och elstängsel så stod man på dödsremsan - här blev man skjuten om man upptäcktes av vakterna från något av de många vakttornen som låg längst med muren.



Upptäckandet fortsatte och vi besökte barackerna där de intagna spenderade natten, om de lyckades få tag på en sängplats. Det hörde inte till ovanligheterna att 400 personer klämdes in i en och samma barack. Här fanns även badrum med något som liknade fontänbassänger där 8-10 personer kunde samsas om vattnet.



Toaletterna låg även de i denna byggnad och fick endast användas på morgon och kväll. Där brukade det vara en väldig trängsel på grund av tidspress och det var inte ovanligt att gamla/sjuka föll och fick ligga på golvet i avföringen medan de övriga trampade på dem för att uträtta sina behov. Det finns även historier som berättar om SS-soldater som dränkte de intagna i toalettstolarna.



Promenaden runt lägret fortsatte till fängelsedelen som var byggd av de intagna arbetarna. Här fick högt uppsatta politiska fångar vistas i mörka kala celler. Tortyr var vanligt förekommande och utanför fanns 3 stycken pålar med en nedkilad metallstav. När vi stod där råkade vi höra en guide berätta att de användes av SS-soldaterna som en del av tortyren. Fångarnas händer bakbands och sedan fördes armarna upp över huvudet så att axlarna gick ur led - nu var de klara för att hängas upp på pålarna. Där fick de hänga någon dag och det var inte ovanligt med piskrapp och annan fysisk tortyr under tiden.



I bakre ändan av den stora gårdsplanen står idag ett stort minnesmärke över alla de 30.000 fångar som fick sätta sitt liv till på denna plats. Men det största intrycket av gårdsplanen är två andra saker som tidigare utspelade sig där. Det första var när guiden berättade om när några tusen fångar ställdes upp där ute, mitt i vintern då sträng kyla rådde. Där fick de stå under några dagar medan officerarna såg på medan de stupade en och en. Det andra intrycket av gårdsplanen är när officerarna radade upp de som skulle skjutas i mitten, framför samtliga intagna, för att sedan få ordern verkställd. Trots allt hemskt som hänt på denna plats blev man förundrat över den respektfulla tystnad som rådde bland besökarna, det var annat det än de plågosamma skrik som ständigt måste ha ljudit över anläggningen för ca 60 år sedan.

Med många starka och hemska intryck lämnade vi efter cirka 2 timmar koncentrationslägret Sachsenhausen bakom oss. Vi summerade det som en intressant upplevelse medan spåren efter något så hemskt fortfarande finns kvar.

Det tog oss något över 2 timmar att nå färgeläget i Rostock, som vi nu hade satt som mål på GPS:en. Vårat första stopp här blev ett besök i shoppen Easy Marked där vi fyllde bilen till bredden med alkoholhaltiga drycker. Totalt fick vi ned 6 plattor, 15 flaskor vin, 3 flaskor sprit, 3 bag in box och 2 6-pack med små vinflaskor - inte illa för att vara en TT fylld med kläder för två veckors semester.



Hungern hade börjat märkas och efter att ha lastat bilen började vi nu leta efter ett snabbmatshak. Klockan var inte mer än 19 och båten skulle gå 22:45. På GPS:en har jag McDonalds utmarkerat och vi valde ut den närmsta restaurangen. Färden dit gick genom en tunnel (som såklart var avgiftsbelagd med 2.50 Euro). På McDonalds stod vi i kö 30 minuter innan vi kom fram till disken och kunde beställa mat. Där fick vi beskedet (på knackig tyska) att de inte accepterade kortbetalningar. Utan Euro i fickorna fick vi besviket lämna och inse att vi kanske inte skulle få någon middag idag. Vi gjorde dock ett sista försök på Burger King som vi sett tvärs över gatan. Lyckligtvis accepterade de kort (sedan 2 månader tillbaka) och vi fick våran efterlängtade måltid!

Mätta begav vi oss till färjan där vi skulle checka in. Vi var 2 timmar tidiga och fick spendera en timma i kön inne på området innan vi fick åka ombord på färjan.



Med Scanlines får man hyttnycklarna via receptionen på båten. När vi kom fram dit frågade hon om våran hund var med (då vi bokat djurhytt). Vi förklarade att djurhytt var det enda tillgängliga när vi bokade och frågade snällt om hon hade något att uppgradera oss till - det hade hon! Så nu fick vi en djurfri hytt med fönster ut mot havet där vi skulle spendera natten.

Efter en kort rundvandring på båten såg vi att det satt folk överallt som försökte sova ostört i något hörn. Ute i vår korridor var det till exempel en utländsk skolklass som hade brett ut sina liggunderlag och sovsäckar istället för att boka en hytt. Riktigt shabbigt var det och efter en snabb tur i Tax Free'n gick vi in på hytten och la oss för kvällen.

Föregående dag (13) - Nästa dag (Dag 15)

Holiday Inn Express Berlin City Centre

Information
Hotellnamn: Holiday Inn Express Berlin City Centre
Stjärnor: +++
Hemsida: http://www.ichotelsgroup.com/h/d/cp/394/de/hd/BERAB
Stad: Berlin
Land: Tyskland

Besöksmånad: Juli
Typ av rum: Dubbelrum
Internet: Ja, Kostnadsfritt ( i lobbyn)
Frukost: Ja - Buffé, Ingår
Parkering: Ja - Privat/Garage, Tilläggskostnad
Bokat via: Hotels.com

Kostnader
Kostnad per rum/natt: 767 SEK
Parkeringskostnad per dygn: 14 euro
Vatten från minibaren: -
Champange från minibaren: -

Omdömen
Betyg: 5 av 10
Rum: Slitna och omoderna rum. Trångt planerade och mindre trevligt badrum.
Frukost: Såg bra ut, men vi prövade den aldrig då vi tog sovmorgon
Internet: Gratis trådlöst nere i lobby. På rummet fanns trådat internet som kostade 14 Euro för en dag.
Parkering: Privat garage med många platser och hiss direkt upp till hotellet. Kändes säkert!

Positivt: Gott om parkeringar
Negativt: Opersonligt (in och ut-hotell) med slitna rum.

Rekomenderas hotellet: Nej

Roadtrip - Dag 13 - Fredag (Prag - Berlin)

Körstrecka: 40 mil
Körtid: 5 timmar 30 minuter


>> Fullständig karta över resan

Hotellet i Prag bjöd på en bra frukost och man kan verkligen säga att vi har ätit riktigt bra under våran vistelse här! Efter frukosten packade vi bilen och körde ut den från den tajta parkeringen i hörnet på innergården. Det var inte några problem alls att få ut den idag då den BMW X5 som gjorde det besvärligt att parkera när vi kom var borta (även de gäster på hotellet).

Strax efter klockan 10:00 började vi leta oss ut från Prags kullerstensgator med räls för spårvagnar. När det var som värst och vi halkade oss fram på spår och kullerstenar lät som att bilen inte skulle hålla ihop för resten av resan. När vi letat oss ut från centrala Prag väntade dock en slät och fin motorväg som skulle ta oss närmare gränsen till Tyskland.

Färden fick dock inte vara behaglig särskilt länge då det tjeckiska vägverket bestämt sig för att stänga av hela motorvägen för reperationer lite längre fram. GPS:en visade ingen trafikinformation för detta och förbryllade vände vi och svängde av på första bästa avtagsväg - Nu väntade en ordentlig rundtur på landet!

Efter avtagsvägen hittade GPS:en en alternativ väg som den guidade in oss på. Vi for fram över landsbygden genom små (halvt förfallna) byar. Skicket på vägarna var nästan som kullerstenarna inne i centrala Prag och hastigheten fick sänkas markant. Nästa överraskning blev att asfaltsvägarna genom byarna byttes ut mot gropiga grusvägar över kullarna.



Med något mindre än halv tank och på väg rakt ut på landet kändes det inte helt OK! Men efter något mer än en timmas körning nådde vi åter de något större landsvägarna och vi kunde nu även tanka upp bilen. Stället där vi tankade visade sig vara endast några få minuters körning från den tyska gränsen och staden Bad Schandau.

Kort efter gränsen stannade vi och programerade om GPS:en, här i närheten hade vi nämligen en sevärdhet att besöka, då vi nu befann oss i Saxiska Schweiz. Vi stötte åter på en avstängd väg och fick ta ännu en tur på landet (nu i Tyskland) på vägen mot Bastei. Nu fick vi chansen att se lite av Sachsiska Schweiz!

Efter cirka 15 minuters skogskörning nådde vi fram till avtagsfarten mot Bastei. Vi möttes av en stor parkering vid något som såg ut som en busshållsplats. All information var på tyska men det kändes som att vi var på rätt spår. Vi parkerade och hoppade på bussen ut till sevärdheten.

Bussfärden på 3 kilometer avverkades snabbt och efter en kort promenad var vi framme vid de fantastiska saltstensklipporna. De har blivit hårt åtgångna av tidens tand och skjuter upp som pelare ur marken. När man står uppe på dem erbjuds man som besökare även en fin utsikt över dalen där floden ringlar sig fram mellan skog och äng.



Anledningen till att vi åkte ut hit var en gammal stenbro som är byggd mellan några av dessa saltstenspelare. Den erbjuder besökarna att ta sig ännu längre ut bland bergen för att upptäcka området.



Längst ut efter bron finns även en liten gångväg med en betalentré på 1,5 Euro. Vi trodde att detta endast var för att få se bron från en något bättre vinkel. Motvilligt betalade vi och gick in. Bakom planket var det gångar av metall uppbyggda mellan bergen för att besökarna enkelt skulle kunna ta sig fram.



Här bjöds vi på en fin utsikt över bron, men huvudsyftet med denna "slinga" var att visa upp resterna av en medeltida stad som varit byggd med saltstensspetsarna som sin grund. Vi fick se alla möjliga små hus, vakttorn och vattencisterner under våran rundvandring på gångarna mellan pelarna - intressant var det (information fanns även på engelska)!



Tillbaka vid huvudanläggningen tänkte vi nu äta lunch. Vi ställde oss i kön och fick snabbt se att det var micrad frysmat som serverades från kafeterian. Detta gjorde att vi snabbt beslöt oss för att strunta i lunchen och köra vidare mot dagens slutdestination, Berlin.

Resan till Berlin och vårat hotell Holiday Inn Express gick väldigt smidigt. När vi åter blev guidade rakt på hotellet av GPS:en behövde vi bara köra ner i deras privata parkeringsgarage för att sedan packa ur bilen och checka in. Tyvärr så verkade det som att våran bokning via Hotels.com inte verkställts av hotellet, de hade information om att vi bokat men de hade inte reserverat något rum. Detta ledde till att det nu var slut på rum med dubbelsängar som var rökfria och vi fick därför nöja oss med två separata sängar för natten - trots att vi bokat queen size.

På rummet fräschade vi till oss lite snabbt och gick sedan ut för att upptäcka Berlin. Vi tog sikte mot Checkpoint Charlie (gränsövergång mellan Öst och Väst-Berlin) som var den närmaste sevärdheten från vårat hotell. Vid den gamla gränsövergången hittade vi även våran middagsrestaurang för kvällen där vi kunde mätta våra magar efter det misslyckade försökte till lunch.



Själva sevärdheten var inte allt för märkvärdig och var därför ganska snabbt avklarad. Trötta efter en hektisk dag och med insikten att Berlin är STORT vände vi nu och promenerade tillbaka till hotellet för en lugn kväll med varsin cappuccino i lobbyn.

Föregående dag (12) - Nästa dag (Dag 14)

Roadtrip - Dag 11 - Onsdag (Salzburg - Prag)

Körstrecka: 37 mil
Körtid: 5 timmar 30 minuter


>> Fullständig karta över resan

Idag blev det en tidig uppstigning till frukosten på Best Western Hotel Elefant. Anledningen till detta var att vi hade planer på upptäcka Salzburg i solljus innan vi lämnade staden för den här resan.



Vi beskådade de mest klassiska sevärdheterna i Salzburg under våran tur i staden. Bland annat fick vi se fästningen uppe på berget, Mozarts födelsehus med de annorlunda ringklockorna och alla ekipage bestående av häst och vagn.



Under morgonturen hann vi även med lite shopping för att försöka hitta något långärmat, då vädret nu börjat bli kallare än vad vi hade planerat för.

När vi tyckte oss ha sett tillräckligt av staden återvände vi till hotellet och packade klart väskorna. Där efter checkade vi ut och sa hej då till den trevliga personalen som hjälpe oss ut. Idag hade vi bestämt oss för att bära väskorna till parkeringsgaraget istället för att köra in bilen i den bilförbjudna zonen (på grund av att väldigt mycket folk rörde sig i det området).

Då vårat besök i Berchtesgaden och Kehlsteinhaus igår inte blev så lyckat bestämde vi oss för att göra ett nytt försök idag. Vi knappade in Hintereck på GPS:en och letade oss sakta men säkert ut från Salzburg stad. Resan till Berchtesgaden skulle ta cirka 30 minuter.

Framme vid parkeringen till Kehlsteinhaus insåg vi att det kunde bli knepigt att ställa bilen någonstans utan att behöva gå en bit, trots att klockan inte slagit 12 ännu. Förhoppningsfulla chansade vi dock och åkte så nära vi kunde komma. Vi timade det rätt och hittade en bil som skulle lämna precis när vi kom. Snabbt svängde vi in i parkeringsluckan och log belåtet åt våran chansning!

Vi betalade parkeringen och observerade vart de övriga turisterna tog vägen. Många gick mot (vad som skulle visa sig vara) restaurangen och museet - så vi följde efter. På plats började vi leta efter en ingång till någon form av bergbana som skulle ta oss till toppen - vilket vi inte såg skymten av!

Fundersam ringde jag hem till pappa (som hade besökt detta ställe cirka 3 veckor tidigare) och frågade om vägvisning. Det visade sig att det inte fanns någon bergbana, utan det var bussar som skulle ta oss upp för en slingrig väg till toppen. Med hjälp av pappa lyckades vi lokalisera bussarna och biljettkontoret. Vi köpte snabbt biljett (31 Euro för 2 personer) och hoppade på första bästa buss för att ta oss upp till sevärdheten.

Vägen upp var till en början plan och fin och gick genom en grön lummig skog. Denna miljö byttes snabbt mot smala slingriga vägar (med ett tunt lager asfalt ovanpå kullerstenar) som slingrade sig längst med sidan av berget! Här åkte 4-5 bussar i kolonn (1 kolonn upp och 1 kolonn ner). Det var en hissnande åktur och kändes betydligt läskigare än när man kör själv på samma typ av vägar - tror det beror mest på att TT'n är så låg jämfört med hur man sitter i en buss.



På toppen dit bussarna tog oss möttes vi av något som kunde liknas med en stor vändplats för bussarna. Här släppte de av alla turister och vände för att plocka upp nya och påbörja nedfärden igen.



Vi som precis kom upp ombads att köa till ett kontor där man skulle stämpla återresa på sin biljett (så det inte blev kaos på grund av för lite platser på bussarna) och sedan bege oss in i den långa tunneln som tog oss till en vänthall i berget. Vänthallen ledde i sin tur till en väldigt exklusiv hiss (där det rådde fotoförbud) som skulle ta oss 124 meter direkt in i Kehlsteinhaus.



När hissdörrarna öppnade sig uppe i huset begav vi oss direkt ut på bergsryggen för att beundra Kehlsteinhaus på avstånd. Tänk att både huset och vägen upp dit byggdes klart under 13 månader!



Vi vandrade runt och njöt av utsikten denna klara dag. I fjärran kunde vi skymta Salzburg som vi lämnat under morgonen och på andra sidan berget, långt där nere, låg en klarblå sjö vid namn Königsee.



Temperaturen här uppe på 1834 meter var +10 grader, men när solen tittade fram värmde den skönt!



Tankarna började fantisera om hur underbart härligt det måste ha varit för Hitler (som huset byggdes åt) att sitta ensam här uppe en varm sommardag - helt knäpptyst (med undantag från några få fåglar) och en storslagen utsikt.



När vi utforskat denna historiska plats under 1 timma skyndade vi oss tillbaka till hissen som skulle ta oss ned till parkeringen igen. Vi stannade dock upp en kort stund för att njuta en sista gång av vyerna!



Nu hade vi bara 15 minuter på oss tills bussen som vi bokat skulle avgå - och den ville vi inte missa då vi hade en relativt lång körning framför oss.

Klockan 14:50 lämnade vi Kehlsteinhaus bakom oss och hade nu destinationen satt mot Prag i Tjeckien. GPS:en skvallrade om att det var en resa som skulle ta cirka 5 timmar att genomföra (om allt flöt på så man kunde hålla hastighetsbegränsningarna). Tyvärr så har slutar motorvägarna en bit innan den Tjeckiska gränsen och detta är något som verkligen kan innebära störningar i körrytmen.

Efter att ha legat bakom lastbilar större delen av sträckan sedan motorvägarna slutade hade vi äntligen kommit om dem. Då nådde vi gränspassagen mellan Österrike och Tjeckien. Här blev vi såklart invinkade av gränspolisen som ville se pass och papper för bilen. En efter en svischade lastbilarna som vi nyss passerat förbi oss och vi fick därför börja om på nytt.

Vid gränsen passade vi även på att tanka upp, då jag inte hade så stor koll på hur det såg ut med tankställen på den tjeckiska lantbyggden. Under de första milen som passerades efter gränsen la vi märke till lättklädda tjejer som stod vid vägkanten och vinkade. Antagligen så var detta "reklam" för gränsbordeller (då prostitution inte är lagligt i Österrike) och min bild av Tjeckien från senaste besöket fick ännu mera vatten på kvarnen.

Städerna vi passerade under våran färd mot Prag såg inte mycket ut för världen. Det var väldigt mycket förfallna hus som vi skymtade längst med vägen. Men ibland kom det några ljusglimtar av nybyggda fina hus med trevliga bilar på uppfarten.

En till sak som verkade vanligt var små egna stånd längst med vägkanten. Vad de sålde lyckades vi inte riktigt klura ut medans vi passerade dem. Men det såg inte tillräckligt lockande ut för att stanna i alla fall.

Efter någon timmas bilfärd i Tjeckien kom vi in i ett riktigt ösregn. Det kändes som att himlen hade öppnat sig och ned föll små (men MÅNGA) fina droppar vatten som skymde all sikt och la sig som en fin hinna på vägen. Tempot i trafiken saktade ned betydligt och vi började oroa oss för våran tidsplan och den väntande middagen i Prag.

Regnet avtog ganska snabbt och vi kunde åter lägga oss i ett behagligt tempo längst med de tjeckiska landsvägarna (de påminner om motorvägar, men är endast enkelfiliga) och nådde Prag klockan 20:00 - ganska exakt vad GPS:en lovat oss vid start.

Det var inga problem och hitta hotellet och vi lyckades även parkera direkt utanför på en temporär plats. Incheckningen gick sent då det var några gamla tanter föra oss som hade stora problem att förstå vad de skulle betala för. Vi fick slutligen hjälp och kunde nu börja lasta ur bilen och ta upp sakerna på vårat hotellrum.

När sakerna var uppe på rummet så skulle bilen även den få en övernattningsplats. Denna parkering låg på hotellets innergård och vi blev visade vilka portar vi skulle åka igenom för att komma dit. På innergården letade vi efter plats nr 7 som visade sig ligga i hörnet, och framför stod en BMW X5. Det var tajt som tusan att komma in på våran reserverade plats, men det gick och nu kunde vi nu leta oss ut i Pragnatten för en bit mat.

Efter rekommendation av receptionisten på hotellet föll valet av matställe på Restaurang Olympia där vi åt varsin Entrecoté med klyftpotatis. Riktigt bra mat var det och vi blev ordentligen mätta och belåtna. Nöjda vandrade vi tillbaka till hotellet för en skön (och efterlängtad) nattsömn efter att ha besökt 3 länder under dagen!

Föregående dag (10) - Nästa dag (Dag 12)

Roadtrip - Dag 10 - Tisdag (Mestre/Venedig - Salzburg)

Körstrecka: 44 mil
Körtid: 6 timmar 10 minuter


>> Fullständig karta över resan

Idag var klockan ställd på tidig uppgång, men tyvärr fungerade det inte så bra! Så blir det ibland när man får sova i sköna hotellsängar med ett lagom tempererat rum!

Vi åt ännu en stadig frukost på Best Western hotel Bologna och packade sedan ned våra saker i väskorna, släpade ut allt till bilen och checkade ut från hotellet. Efter att ha betalat cirka 30 Euro för parkering och lite annat var vi klara för avfärd.

Att ta sig ut från Mestre var absolut inga problem, det var en lugn stad med inte allt för mycket trafik. Dessutom skulle de kommande timmarna spenderas på motorvägen, vilket även det är lugn och avslappnad körning. För det mesta går det rakt fram och är fina vägar! De två första destinationerna på GPS:en sattes till Tolmezzo och Paluzza så att vi inte skulle missa våran planerade rutt via väg 107 - Grossglockner Hochalpenstrasse. Det var även i Tolmezzo som vår avfart från den avgiftbelagda autostradan skedde - Skönt med lite "vanligt" väg!

Vid vårat sista tankstopp i ##STAD## (innan klättringen i östra Alperna) passade vi även på att kontrollera oljan för första gången under resan. Det visade sig att TT'n är en törstig liten rackare och jag gav den 1 dl extra att smörja runt i motorn. Laddade satte vi nu fart mot bergen som vi skymtade långt där borta i fjärran!

Vi möttes av frodiga dalar och grönbeklädda bergssidor ju närmare vi kom. Tillslut nådde vi serpentinvägarna som innebar dagens första klättring upp i bergen en bit efter byn Timau. En stund senare och åtskilliga höjdmeter högre upp passerade vi idag den första gränsstationen - Italien till Österrike. Denna gränsstation (som många andra) var helt obemannad och det enda man såg var turister som ville föreviga passagen till sina fotoalbum.



Vi passerade gränsen och GPS:en gav oss information om de nya skyltarna som gäller för Österrike, samma information som finns på en stor vägskylt precis vid gränsen. Vi tänkte inte mer på det och åkte nu ned för den höjden som vi klättrat upp på - fast på andra sidan.

Rätt som det var stod den österrikiska polisen gömda bakom kröken på en serpentinsväng. De gick ut på vägen och vinkade in oss. Min första tanke var "undra om den där skylten där det stod RADAR sköt laser". Bestämt stegade de fram till bilen och sa åt oss att stänga av den, nästa fråga blev "passport?". Det visade sig bara vara en gränskontroll en bit in i landet och efter att de bläddrat igenom våra svenska pass kunde vi lugnt köra vidare - inte ett ord sa de om att man skulle ha någon Vignette i framrutan.

Nere i dalen stannade vi till vid vattenfallen Jungfernsprung. Det är ett mäktigt vattenfall med ett fall på 130 meter innan vattnet sprids ut på klipporna nedanför. När viden får tag i den inte allt för intensiva strömmen blir det som en slöja som dansar i vinden. Vackert var det!



En kort stund senare klättrade vi åter upp ur dalen med hjälp av serpentinvägar, men efter en bit möttes vi av en skylt som informerade om att det skulle kosta pengar. Vi såg inget tecken på det utan fortsatte oförstående upp. Runt hörnet insåg vi dock att skylten menade allvar - något som liknade en italiensk vägtullstation tog form och vi skulle behöva betala de 28 Euro som det hade varnats om! Nu var vi i alla fall framme vid Grossglockner Hochalpenstrasse.



Denna del av väg 107 upp mot Grossglockner och den högsta besöksplatsen Edelweisspitze bjöd direkt på helt underbara scener över dalen nedanför som badade i solskenet. Efter varje sväng ville man stanna för att knäppa kort, men parkeringsfickor är det dåligt om på dessa vägar. Här gällde det istället att njuta i farten (om man nu kan få upp någon sådan i 10 - 14% lutning).



En bit upp började det dugga och temperaturen på bilens termometer började sjunka - nu började fjällandskapet ta form utanför fönstrena. Ju högre upp vi kom desto disigare och kallare blev det - tillslut visade termometern +3 grader. Utsikten byttes så småningom mot vita moln (dis), vilket förtog en del av känslan.

Det hindrade oss inte och ibland sprack området runt en upp så man kunde se sagolikt vackra dalar i kal fjällskrud. Man kunde även ana vad som gömde sig en bit bort då vinden låg på och förde bort diset så man kunde få en skymt av de stora snöbeklädda bergstopparna som omgav oss.

På den andra sidan av den första tunneln vi passerade genom på denna betalväg möttes vi av en helt annan syn än den vi lämnade 3o sekunder bakom oss. Här var det snö enda intill vägen och dis så man inte såg längre än 50 meter framför bilen.

En kort klättring senare upp för en smal kullerstensväg nådde vi den högsta punkten som man kan besöka med bil uppe på Edelwiesspitze. Här stod vi på 2571 meter över havet och såg inte mycket mer än någon närliggande dal, några vägar och vitt dis! Typiskt att det skulle vara dessa förhållanden just idag, det är ju inte så ofta man har vägarna förbi dessa områden!



Besvikna påbörjades nu nedfärden från detta underbara landskap, med några fler fotostopp längst vägen innan vi slutligen nådde betalstationen på andra sidan passet.



GPS:en var nu inställd på att ta oss till Werfen där fästningen Burg Hohenwerfen ligger (användes i filminspelningen av Örnästet). Vi missade avfarten från motorvägen och fick därför vända och åka tillbaka. Nedanför fästningen insåg vi att ett besök kostade 11 Euro och att den bäst beskådades på håll. Vi letade därför upp en närliggande plats där vi kunde ta några bilder och åka vidare. Här hade vi även märkt ut ett stopp i Eisriesenwelt (isgrottorna), men tidsbristen fick oss att välja bort det från agendan.



Vi satte istället kursen mot Berchtesgaden, vilket skulle innebära en kort avstickare till Tyskland. Vi blev guidade av GPS:en upp bland bergen igen. Helt plötsligt ville den ta av på en av de minsta vägarna vi åkt under denna resa - det såg ut som en privat uppfart mer eller mindre. Tveksamt och motvilligt lydde vi GPS:ens råd och åkte upp där. Här mötte vi tyskregistrerade bilar och fick då en känsla av att vi var på rätt spår, nackdelen var att det knappt fanns plats för möte.

Mitt ute i ingenstans passerade vi gränsen mellan Österrike och Tyskland på den minsta vägen man kan tänka sig. Tankarna började genast fundera hur nödvändig den tidigare gränskontrollen varit där man här kunde ta sig över helt obemärkt.



Vi kom ut på en större väg och skulle direkt svänga av från den och påbörja en ny klättring. Här var det skyltat Kehlstienhaus, vilket jag kände igen. Vi körde efter skyltarna som efter en bra stigning försvann vid en stor lummig parkering. Vi tog ett varv på den och fann inget som skulle kunna vara det vi sökte. Tveksamma till om vi var på rätt ställe ringde vi till pappa hemma i Sverige (som för ca 3 veckor sedan var på samma ställe) och frågade efter en adress och om han kände igen sig i vår beskrivning. Det visade sig att parkeringen för Kehlstienhause låg 800 meter längre bort! När vi kom fram fick vi tyvärr erfara att de stängt för dagen. Klockan var nu 19:00 och de stängde klockan 17:00, så vi fick fortsätta vidare till hotellet i Salzburg.

Salzburg visade sig vara en ganska lugn stad att köra bil i då de har tydliga skyltningar och uppmärkta filer (vilket alla storstäder inte alls är bra med). Trots detta lyckades vi på första varvet missa (åka förbi) våran avtagsfart in i den bilförbjudna zonen av gamla stan och hotellet. Vi missade det nog för att vi båda var osäkra om det var där vi skulle svänga in eller inte. På varv nummer två runt floden gick det fint och vi lyckades även sänka metallstolpen som hindra infart för obehöriga - nu var vi inne! Det gick dock inte helt problemfritt då vi mötte 2 taxibilar som skulle ut genom samma metallstolpe när vi skulle in. De gestikulerade och hade sig medans vi backade undan för att lämna utrymme åt dem, trots att de skulle gjort det för oss enligt receptionisten på hotellet!

Inne i den bilförbjudna zonen körde vi förbi hotellet utan att märka det. Lite längre upp på samma gata fick vi därför stanna och fråga vägen. Den hjälpsamma herren pekade ca 100 meter tillbaka på den nu enkelriktade gatan. En rundtur senare stod vi slutligen redo för att packa ur bilen och göra oss hemmastadda på Best Western Hotell Elefant i Salzburg. Vi fick dock inte parkera bilen i den bilförbjudna zonen så vi fick därför en karta med köranvisningar från den hjälpsamma herren i receptionen.

Parkeringsgaraget var inga problem att hitta och till hotellet var det cirka 5 minuters promenad därifrån. En mysig promenad som gick förbi Kleines Festspielhaus där det hölls ett event (en premiär av något musikaliskt).

Tillbaka vid hotellet bestämde vi oss för att äta på deras egna restaurang och satte oss på deras uteservering. Jag beställde deras Wienersnitzel som jag läst på internet att man ska prova om man bor där. Jag kan varmt rekomendera vidare denna rätt då den smakade fantastiskt!

Resten av kvällen spenderade med att flannera runt i de närliggande kvartern (i gamla stan) runt hotellet och bland annat njuta av den vackert upplysta fontänen utanför Salzburg Dom och givetvis fästningen som stod majestätiskt uppe på berget!

Föregående dag (9) - Nästa dag (Dag 11)

Roadtrip - Dag 2 - Måndag (Travemünde - Strasbourg)

Körstrecka: 78 mil
Körtid: 9 timmar 10 minuter


>> Fullständig karta över resan

Idag blev det en tidig väckning (06:30) genom högtalarna av kaptenen på M/S Peter Pan. För oss var frukostbuffén aldrig aktuell utan vi tog istället en välbehövlig och uppiggande dusch så vi var redo för dagens etapp som skulle ta oss från Travemünde i Tyskland till Strasbourg i Frankrike.

Vägsträckningen idag gick till stor del genom Tyskland, förutom de sista milen där vägen slingrade sig genom gräns/tullstationen och vidare in i Frankrike. Vi passerade utanför städer som till exempel: Lübeck, Hamburg, Hannover, Kassel, Frankfurt och Karlsruhe.

Trots att färjan angjorde Travemünde klockan 07:30 och vi rullade ut på de Tyska vägarna mitt i bästa tid för "rusningstrafik" till jobbet så var det väldigt lite bilar på vägarna. Våra farhågor för att sitta i kö som vi haft innan resan var helt förgäves och med undantag för lastbilar och vägarbeten som saktade ned rytmen flöt det på väldigt bra!



Att köra på de tyska vägarna är inte likt det vi är vana med hemma i Sverige. Mer information kring mitt intryck av det finns att läsa i inlägget Praktisk information: Tyskland. - Det viktigaste som kan nämnas är att det gäller verkligen att ha koll i backspegeln! Dessutom finns det väldigt roliga (3-filiga) vägar med kurvor formade som velodromer, där det är fri hastighet!



Under de många mil som skulle avverkas på de tyska vägarna stannade vi två gånger för att tanka, tvätta bort flugor från framrutan och strecka på benen. Vid ett av stoppen träffade vi på ett helt kompani med tyska militärer och vid det andra stoppet passade vi på att njuta av varsin glass i den 25-gradiga värmen.



Runt klockan 15:30 passerade vi gränsen mellan Tyskland och Frankrike. Den var helt obevakad och det var bara att passera. Det verkade dock som att lastbilar var tvugna att köra åt sidan och stanna. Den enda uppenbara skillnaden mot de tyska vägarna var tydliga hastighetsbegränsningar och termometern som nu visade 30 grader. En halvtimma efter gränspassagen rullade vi in i Strasbourg - här skulle vi spendera natten. I och med det började nervositeten att infinna sig - första utländska staden i Europa med bil, brrrr! Dessutom så är Strasbourg en av de större städerna i Frankrike.

GPS:en guidade oss rätt till hotellet. Det enda den missade var att det genomfördes ett byggarbete på en närliggande byggnad och att de därför hade stängt av vägen som vi skulle använda oss av. Där var vi tvugna att själva köra runt kvarteret för att GPS:en skulle räkna om vägen åt oss.

Vi hittade en ledig (max 2 timmars) parkering precis utanför hotellet så vi nästlade oss in där och klev ur bilen för att checka in. Incheckningen gick fint med ett undantag, parkeringen! Trots att vi via e-post kontaktat dem i förhand för att reservera parkering och fått svar att det var OK fanns det nu ingen parkering tillgänglig! Efter lite rotande i papper lyckades tjejerna i receptionen (såklart) inte hitta min e-postförfrågan och ryckte lite ursäktande på axlarna. De kunde dock rita ut vägen till ett alternativt parkeringshus på kartan där vi fick parkera bilen istället.

Att ta sig runt i staden efter kartan var lite knepigt och vi körde säkert i bussfilen någon gång plus att vi höll på att få en cykel i sidan - vilket jag hävdar inte var mitt fel då jag tydligt signalerade vart och hur jag skulle svänga. Damen i fråga blev dock väldigt upprörd och skrek säkert ett par väl valda ord på franska efter en svensk bil som passerade staden den kvällen.

När vi lämnat bilen och tagit upp våra saker på rummet blev vi åter igen imponerade av standarden på våra sängplatser som för kvällen befann sig på Best Western Hotel Metropole Monopole! Vi fräschade till oss och gav oss sedan ut på stan för att se vad Strasbourg hade att erbjuda.

Efter en snabbt titt på kartan vi tidigare fått från tjejerna i receptionen fann vi två ställen som verkade intressanta. Det ena var Petite France och det andra var Katedralen - Båda dessa låg på den ö som utgör gamla stan i Strasbourg.



Vi promenerade längst med floden III ner mot Petit France och fick där se små vattenfall, slussar och kullerstensgator kantade med små mysiga halvtimmerhus.



En av dessa gator mynnade ut i ett litet vackert torg strax intill floden som trafikerades av turistbåtar. Där låg restaurang La Corde - á Linge upplyst i kvällssolens strålar. Vi lyssnade på våra kurrande magar och satte oss till bords för att beställa in varsin middag (innehållande den lokala pastavarianten spätzle) med tillhörande vin, som avnjöts på deras uteservering.

Fyllda av energi hade vi nu ork att fortsätta vår upptäcksfärd och siktet var nu inställt på Katedralen. Efter en stunds promenad på fler gator med halvtimmerhus och olika blomarrangemang nådde vi först Place Gutenberg som är uppkallat efter just Johannes Gutenberg, som bodde i staden under mitten av 1400-talet.



Runt hörnet från Place Gutenberg skymtade vi katedralen och gick därför raskt vidare för att beskåda denna enorma byggnad. Inuti den finns ett astronomiskt ur att besöka. Men då vi kom efter stängning fick vi nöja oss med att se utsidan av denna stora byggnad.



Besöket vid katedralen satte punkt för våran rundvandring och vi började sakta lunka genom gamla stan tillbaka mot hotellet. Vi träffad på en brittisk kuf som behövde låna pengar samt några lokala hemlösa som försökte ta kontakt.

Väl tillbaka på hotellrummet pustade vi båda ut efter dagens äventyr. Vi kunde blicka tillbaka och känna oss nöjda - Vi hade hunnit med att köra över 70 mil, besökt 2 länder och gått på upptäcksfärd i Strasbourg. Nu väntar ett avslappnande bad och sedan lite sömn.

Föregående dag (Dag 1) - Nästa dag (Dag 3)

Praktisk information: Tyskland

Tyskland med sitt centrala läge i Europa har en stor del utländska trafikanter utöver den stora inhemska mängden. Detta resulterar i att de väl utbyggda vägnäten blir hårt belastade och risken för kö (stau) är stor om man träffar fel i tid. Dock är motorvägsnätet lagt utanför städerna vilket gör att den vanliga morgontrafiken från Stockholm inte känns igen, här är det istället långtradare (i mängder) och vägarbeten som saktar ned trafiken.

Det är förbjudet att prata i mobiltelefon (även handsfree?) medan man kör och det råder även stoppförbud på Autobahn, om det inte är absolut nödvändigt - punktering är en giltig anledning medan soppatorsk inte är det och kan därför leda till böter. Att få slut på bensin undviks väldigt enkelt genom att svänga av på någon av de många och stora rastplatserna som har bensinstationer, dessa finns med ca 5 mils mellanrum. Utöver rastplatser med bensinstationer finns det många parkeringsstopp för den som behöver strecka på benen eller gå på toa.

De tyska motorvägarna håller en hög standard och på ca 66% av dem råder "fri hastighet" (rekomenderad hastighet är dock 130 km/h). Fri hastighet är något man antingen gillar eller hatar. Det gäller verkligen att hålla koll i backspegeln, för rätt som det är kan en ny sportbil eller en gammal rishög svischa förbi i all världens fart, trots att du själv ligger och kör i 150 km/h. En outtalad regel är att man alltid efter en omkörning ska lägga sig så långt som möjligt till höger i filerna igen. Tyskarna är även väldigt noga med att signalera filbyten och följa de hastigheter som är utsatta längst med vägarna.

I vissa områden (Umweltzonen) i Tyskland råder även krav på miljödekaler i framrutan på bilen för att få ta sig fram utan att riskera böter. Dessa kan köpas över disk hos den tyska motsvarigheten till bilprovningen och de går även att beställa online via Dekra.se för 185 SEK - vilket jag gjorde innan vi gav oss ut på roadtripen.