Under gårdagen bekantade jag mig med gratisprogramet Windows Live Moviemaker, då jag länge har funderat på att skapa en film för Roadtripen som vi gjorde genom Europa förra sommaren.
Efter någon timmas knep och knåp fick jag tillslut fram ett resultat (som återfinns här nedan). Dock insåg man snabbt alla de frustrerande begränsningar som finns i Moviemaker och jag fick blodad tand att göra något mer "ordentligt" i ett bättre program!
Showing posts with label Bilsemester. Show all posts
Showing posts with label Bilsemester. Show all posts
2011-03-11
2010-08-01
Roadtrip - Dag 15 - Söndag (Trelleborg - Stockholm)
Körstrecka: 65 mil
Körtid: 7 timmar 30 minuter
>> Fullständig karta över resan
Klockan 05:15 ljöd kaptenens röst i högtalarna på båten och berättade att vi började närma oss hamnen i Trelleborg. Nattsömnen hade inte alls varit bra och trötta tog vi oss motvilligt upp ur sängarna - Snart skulle vi äntligen köra i land på svensk mark!
En timma efter väckningen ljöd det åter i högtalarna, nu fick vi med bil gå ned till bildäck. Vi blev sittandes i bilarna ca 30 minuter innan det blev våran tur att köra av färjan. Vädret utanför var disigt och på framrutan kunde man se att det även duggade lite smått.
Bland det första vi gjorde strax efter Trelleborg var att leta efter en öppen bensinstation så att vi kunde tanka upp och så att Linda kunde köpa sitt efterlängtade snus (som tog slut under de sista dagarna på resan) - med detta fixat åkte vi sedan vidare.
Under större delen av bilfärden mot Stockholm hade vi regn, ett tag blev det även ganska intensivt (dock inte så intensivt som det vi upplevde i Tjeckien) och farten sänktes ordentligt.
Då nattens sömn inte var någon av de bästa under resans 14 nätter satt Linda i passagerarsätet och blundade sig igenom Skåne. Strax innan Jönköping (runt klockan 10) tog tröttheten ut sin rätt även på mig. Vi parkerade bilen på en rastplats med utsikt över några stugor och en sjö - här blev det en powernap på 25 minuter innan vi fortsatte resan mot Stockholm.
När vi passerade Vagnhärad blev det en kort och välbehövlig fikapause hemma hos Catarina, Conny och Adam. De berättade om sin intensiva och varma resa de gjort till Paris några veckor tidigare och vi berättade om en del av alla de upplevelser vi varit med om. Riktigt trevligt var det!
Från Vagnhärad hem till Stockholm tog det cirka 45 minuter och under vägen dit hann vi även vinka till Monica mitt ute på E4:an.
Väl hemma packade vi upp allt bagage från bilen och sjönk ned i soffan, förvånade över hur mycket alkohol som vi hade lyckats få ned i den lilla TT'n. Nu var två intensiva och spännande veckors bilsemester slut och allt hade gått över förväntan!
Körtid: 7 timmar 30 minuter
>> Fullständig karta över resan
Klockan 05:15 ljöd kaptenens röst i högtalarna på båten och berättade att vi började närma oss hamnen i Trelleborg. Nattsömnen hade inte alls varit bra och trötta tog vi oss motvilligt upp ur sängarna - Snart skulle vi äntligen köra i land på svensk mark!
En timma efter väckningen ljöd det åter i högtalarna, nu fick vi med bil gå ned till bildäck. Vi blev sittandes i bilarna ca 30 minuter innan det blev våran tur att köra av färjan. Vädret utanför var disigt och på framrutan kunde man se att det även duggade lite smått.
Bland det första vi gjorde strax efter Trelleborg var att leta efter en öppen bensinstation så att vi kunde tanka upp och så att Linda kunde köpa sitt efterlängtade snus (som tog slut under de sista dagarna på resan) - med detta fixat åkte vi sedan vidare.
Under större delen av bilfärden mot Stockholm hade vi regn, ett tag blev det även ganska intensivt (dock inte så intensivt som det vi upplevde i Tjeckien) och farten sänktes ordentligt.
Då nattens sömn inte var någon av de bästa under resans 14 nätter satt Linda i passagerarsätet och blundade sig igenom Skåne. Strax innan Jönköping (runt klockan 10) tog tröttheten ut sin rätt även på mig. Vi parkerade bilen på en rastplats med utsikt över några stugor och en sjö - här blev det en powernap på 25 minuter innan vi fortsatte resan mot Stockholm.
När vi passerade Vagnhärad blev det en kort och välbehövlig fikapause hemma hos Catarina, Conny och Adam. De berättade om sin intensiva och varma resa de gjort till Paris några veckor tidigare och vi berättade om en del av alla de upplevelser vi varit med om. Riktigt trevligt var det!
Från Vagnhärad hem till Stockholm tog det cirka 45 minuter och under vägen dit hann vi även vinka till Monica mitt ute på E4:an.
Väl hemma packade vi upp allt bagage från bilen och sjönk ned i soffan, förvånade över hur mycket alkohol som vi hade lyckats få ned i den lilla TT'n. Nu var två intensiva och spännande veckors bilsemester slut och allt hade gått över förväntan!
Föregående dag (14) - Nästa dag ()
2010-07-30
Roadtrip - Dag 13 - Fredag (Prag - Berlin)
Körstrecka: 40 mil
Körtid: 5 timmar 30 minuter
>> Fullständig karta över resan
Hotellet i Prag bjöd på en bra frukost och man kan verkligen säga att vi har ätit riktigt bra under våran vistelse här! Efter frukosten packade vi bilen och körde ut den från den tajta parkeringen i hörnet på innergården. Det var inte några problem alls att få ut den idag då den BMW X5 som gjorde det besvärligt att parkera när vi kom var borta (även de gäster på hotellet).
Strax efter klockan 10:00 började vi leta oss ut från Prags kullerstensgator med räls för spårvagnar. När det var som värst och vi halkade oss fram på spår och kullerstenar lät som att bilen inte skulle hålla ihop för resten av resan. När vi letat oss ut från centrala Prag väntade dock en slät och fin motorväg som skulle ta oss närmare gränsen till Tyskland.
Färden fick dock inte vara behaglig särskilt länge då det tjeckiska vägverket bestämt sig för att stänga av hela motorvägen för reperationer lite längre fram. GPS:en visade ingen trafikinformation för detta och förbryllade vände vi och svängde av på första bästa avtagsväg - Nu väntade en ordentlig rundtur på landet!
Efter avtagsvägen hittade GPS:en en alternativ väg som den guidade in oss på. Vi for fram över landsbygden genom små (halvt förfallna) byar. Skicket på vägarna var nästan som kullerstenarna inne i centrala Prag och hastigheten fick sänkas markant. Nästa överraskning blev att asfaltsvägarna genom byarna byttes ut mot gropiga grusvägar över kullarna.
Med något mindre än halv tank och på väg rakt ut på landet kändes det inte helt OK! Men efter något mer än en timmas körning nådde vi åter de något större landsvägarna och vi kunde nu även tanka upp bilen. Stället där vi tankade visade sig vara endast några få minuters körning från den tyska gränsen och staden Bad Schandau.
Kort efter gränsen stannade vi och programerade om GPS:en, här i närheten hade vi nämligen en sevärdhet att besöka, då vi nu befann oss i Saxiska Schweiz. Vi stötte åter på en avstängd väg och fick ta ännu en tur på landet (nu i Tyskland) på vägen mot Bastei. Nu fick vi chansen att se lite av Sachsiska Schweiz!
Efter cirka 15 minuters skogskörning nådde vi fram till avtagsfarten mot Bastei. Vi möttes av en stor parkering vid något som såg ut som en busshållsplats. All information var på tyska men det kändes som att vi var på rätt spår. Vi parkerade och hoppade på bussen ut till sevärdheten.
Bussfärden på 3 kilometer avverkades snabbt och efter en kort promenad var vi framme vid de fantastiska saltstensklipporna. De har blivit hårt åtgångna av tidens tand och skjuter upp som pelare ur marken. När man står uppe på dem erbjuds man som besökare även en fin utsikt över dalen där floden ringlar sig fram mellan skog och äng.
Anledningen till att vi åkte ut hit var en gammal stenbro som är byggd mellan några av dessa saltstenspelare. Den erbjuder besökarna att ta sig ännu längre ut bland bergen för att upptäcka området.
Längst ut efter bron finns även en liten gångväg med en betalentré på 1,5 Euro. Vi trodde att detta endast var för att få se bron från en något bättre vinkel. Motvilligt betalade vi och gick in. Bakom planket var det gångar av metall uppbyggda mellan bergen för att besökarna enkelt skulle kunna ta sig fram.
Här bjöds vi på en fin utsikt över bron, men huvudsyftet med denna "slinga" var att visa upp resterna av en medeltida stad som varit byggd med saltstensspetsarna som sin grund. Vi fick se alla möjliga små hus, vakttorn och vattencisterner under våran rundvandring på gångarna mellan pelarna - intressant var det (information fanns även på engelska)!
Tillbaka vid huvudanläggningen tänkte vi nu äta lunch. Vi ställde oss i kön och fick snabbt se att det var micrad frysmat som serverades från kafeterian. Detta gjorde att vi snabbt beslöt oss för att strunta i lunchen och köra vidare mot dagens slutdestination, Berlin.
Resan till Berlin och vårat hotell Holiday Inn Express gick väldigt smidigt. När vi åter blev guidade rakt på hotellet av GPS:en behövde vi bara köra ner i deras privata parkeringsgarage för att sedan packa ur bilen och checka in. Tyvärr så verkade det som att våran bokning via Hotels.com inte verkställts av hotellet, de hade information om att vi bokat men de hade inte reserverat något rum. Detta ledde till att det nu var slut på rum med dubbelsängar som var rökfria och vi fick därför nöja oss med två separata sängar för natten - trots att vi bokat queen size.
På rummet fräschade vi till oss lite snabbt och gick sedan ut för att upptäcka Berlin. Vi tog sikte mot Checkpoint Charlie (gränsövergång mellan Öst och Väst-Berlin) som var den närmaste sevärdheten från vårat hotell. Vid den gamla gränsövergången hittade vi även våran middagsrestaurang för kvällen där vi kunde mätta våra magar efter det misslyckade försökte till lunch.
Själva sevärdheten var inte allt för märkvärdig och var därför ganska snabbt avklarad. Trötta efter en hektisk dag och med insikten att Berlin är STORT vände vi nu och promenerade tillbaka till hotellet för en lugn kväll med varsin cappuccino i lobbyn.
Körtid: 5 timmar 30 minuter
>> Fullständig karta över resan
Hotellet i Prag bjöd på en bra frukost och man kan verkligen säga att vi har ätit riktigt bra under våran vistelse här! Efter frukosten packade vi bilen och körde ut den från den tajta parkeringen i hörnet på innergården. Det var inte några problem alls att få ut den idag då den BMW X5 som gjorde det besvärligt att parkera när vi kom var borta (även de gäster på hotellet).
Strax efter klockan 10:00 började vi leta oss ut från Prags kullerstensgator med räls för spårvagnar. När det var som värst och vi halkade oss fram på spår och kullerstenar lät som att bilen inte skulle hålla ihop för resten av resan. När vi letat oss ut från centrala Prag väntade dock en slät och fin motorväg som skulle ta oss närmare gränsen till Tyskland.
Färden fick dock inte vara behaglig särskilt länge då det tjeckiska vägverket bestämt sig för att stänga av hela motorvägen för reperationer lite längre fram. GPS:en visade ingen trafikinformation för detta och förbryllade vände vi och svängde av på första bästa avtagsväg - Nu väntade en ordentlig rundtur på landet!
Efter avtagsvägen hittade GPS:en en alternativ väg som den guidade in oss på. Vi for fram över landsbygden genom små (halvt förfallna) byar. Skicket på vägarna var nästan som kullerstenarna inne i centrala Prag och hastigheten fick sänkas markant. Nästa överraskning blev att asfaltsvägarna genom byarna byttes ut mot gropiga grusvägar över kullarna.
Med något mindre än halv tank och på väg rakt ut på landet kändes det inte helt OK! Men efter något mer än en timmas körning nådde vi åter de något större landsvägarna och vi kunde nu även tanka upp bilen. Stället där vi tankade visade sig vara endast några få minuters körning från den tyska gränsen och staden Bad Schandau.
Kort efter gränsen stannade vi och programerade om GPS:en, här i närheten hade vi nämligen en sevärdhet att besöka, då vi nu befann oss i Saxiska Schweiz. Vi stötte åter på en avstängd väg och fick ta ännu en tur på landet (nu i Tyskland) på vägen mot Bastei. Nu fick vi chansen att se lite av Sachsiska Schweiz!
Efter cirka 15 minuters skogskörning nådde vi fram till avtagsfarten mot Bastei. Vi möttes av en stor parkering vid något som såg ut som en busshållsplats. All information var på tyska men det kändes som att vi var på rätt spår. Vi parkerade och hoppade på bussen ut till sevärdheten.
Bussfärden på 3 kilometer avverkades snabbt och efter en kort promenad var vi framme vid de fantastiska saltstensklipporna. De har blivit hårt åtgångna av tidens tand och skjuter upp som pelare ur marken. När man står uppe på dem erbjuds man som besökare även en fin utsikt över dalen där floden ringlar sig fram mellan skog och äng.
Anledningen till att vi åkte ut hit var en gammal stenbro som är byggd mellan några av dessa saltstenspelare. Den erbjuder besökarna att ta sig ännu längre ut bland bergen för att upptäcka området.
Längst ut efter bron finns även en liten gångväg med en betalentré på 1,5 Euro. Vi trodde att detta endast var för att få se bron från en något bättre vinkel. Motvilligt betalade vi och gick in. Bakom planket var det gångar av metall uppbyggda mellan bergen för att besökarna enkelt skulle kunna ta sig fram.
Här bjöds vi på en fin utsikt över bron, men huvudsyftet med denna "slinga" var att visa upp resterna av en medeltida stad som varit byggd med saltstensspetsarna som sin grund. Vi fick se alla möjliga små hus, vakttorn och vattencisterner under våran rundvandring på gångarna mellan pelarna - intressant var det (information fanns även på engelska)!
Tillbaka vid huvudanläggningen tänkte vi nu äta lunch. Vi ställde oss i kön och fick snabbt se att det var micrad frysmat som serverades från kafeterian. Detta gjorde att vi snabbt beslöt oss för att strunta i lunchen och köra vidare mot dagens slutdestination, Berlin.
Resan till Berlin och vårat hotell Holiday Inn Express gick väldigt smidigt. När vi åter blev guidade rakt på hotellet av GPS:en behövde vi bara köra ner i deras privata parkeringsgarage för att sedan packa ur bilen och checka in. Tyvärr så verkade det som att våran bokning via Hotels.com inte verkställts av hotellet, de hade information om att vi bokat men de hade inte reserverat något rum. Detta ledde till att det nu var slut på rum med dubbelsängar som var rökfria och vi fick därför nöja oss med två separata sängar för natten - trots att vi bokat queen size.
På rummet fräschade vi till oss lite snabbt och gick sedan ut för att upptäcka Berlin. Vi tog sikte mot Checkpoint Charlie (gränsövergång mellan Öst och Väst-Berlin) som var den närmaste sevärdheten från vårat hotell. Vid den gamla gränsövergången hittade vi även våran middagsrestaurang för kvällen där vi kunde mätta våra magar efter det misslyckade försökte till lunch.
Själva sevärdheten var inte allt för märkvärdig och var därför ganska snabbt avklarad. Trötta efter en hektisk dag och med insikten att Berlin är STORT vände vi nu och promenerade tillbaka till hotellet för en lugn kväll med varsin cappuccino i lobbyn.
2010-07-28
Roadtrip - Dag 11 - Onsdag (Salzburg - Prag)
Körstrecka: 37 mil
Körtid: 5 timmar 30 minuter
>> Fullständig karta över resan
Idag blev det en tidig uppstigning till frukosten på Best Western Hotel Elefant. Anledningen till detta var att vi hade planer på upptäcka Salzburg i solljus innan vi lämnade staden för den här resan.
Vi beskådade de mest klassiska sevärdheterna i Salzburg under våran tur i staden. Bland annat fick vi se fästningen uppe på berget, Mozarts födelsehus med de annorlunda ringklockorna och alla ekipage bestående av häst och vagn.
Under morgonturen hann vi även med lite shopping för att försöka hitta något långärmat, då vädret nu börjat bli kallare än vad vi hade planerat för.
När vi tyckte oss ha sett tillräckligt av staden återvände vi till hotellet och packade klart väskorna. Där efter checkade vi ut och sa hej då till den trevliga personalen som hjälpe oss ut. Idag hade vi bestämt oss för att bära väskorna till parkeringsgaraget istället för att köra in bilen i den bilförbjudna zonen (på grund av att väldigt mycket folk rörde sig i det området).
Då vårat besök i Berchtesgaden och Kehlsteinhaus igår inte blev så lyckat bestämde vi oss för att göra ett nytt försök idag. Vi knappade in Hintereck på GPS:en och letade oss sakta men säkert ut från Salzburg stad. Resan till Berchtesgaden skulle ta cirka 30 minuter.
Framme vid parkeringen till Kehlsteinhaus insåg vi att det kunde bli knepigt att ställa bilen någonstans utan att behöva gå en bit, trots att klockan inte slagit 12 ännu. Förhoppningsfulla chansade vi dock och åkte så nära vi kunde komma. Vi timade det rätt och hittade en bil som skulle lämna precis när vi kom. Snabbt svängde vi in i parkeringsluckan och log belåtet åt våran chansning!
Vi betalade parkeringen och observerade vart de övriga turisterna tog vägen. Många gick mot (vad som skulle visa sig vara) restaurangen och museet - så vi följde efter. På plats började vi leta efter en ingång till någon form av bergbana som skulle ta oss till toppen - vilket vi inte såg skymten av!
Fundersam ringde jag hem till pappa (som hade besökt detta ställe cirka 3 veckor tidigare) och frågade om vägvisning. Det visade sig att det inte fanns någon bergbana, utan det var bussar som skulle ta oss upp för en slingrig väg till toppen. Med hjälp av pappa lyckades vi lokalisera bussarna och biljettkontoret. Vi köpte snabbt biljett (31 Euro för 2 personer) och hoppade på första bästa buss för att ta oss upp till sevärdheten.
Vägen upp var till en början plan och fin och gick genom en grön lummig skog. Denna miljö byttes snabbt mot smala slingriga vägar (med ett tunt lager asfalt ovanpå kullerstenar) som slingrade sig längst med sidan av berget! Här åkte 4-5 bussar i kolonn (1 kolonn upp och 1 kolonn ner). Det var en hissnande åktur och kändes betydligt läskigare än när man kör själv på samma typ av vägar - tror det beror mest på att TT'n är så låg jämfört med hur man sitter i en buss.
På toppen dit bussarna tog oss möttes vi av något som kunde liknas med en stor vändplats för bussarna. Här släppte de av alla turister och vände för att plocka upp nya och påbörja nedfärden igen.
Vi som precis kom upp ombads att köa till ett kontor där man skulle stämpla återresa på sin biljett (så det inte blev kaos på grund av för lite platser på bussarna) och sedan bege oss in i den långa tunneln som tog oss till en vänthall i berget. Vänthallen ledde i sin tur till en väldigt exklusiv hiss (där det rådde fotoförbud) som skulle ta oss 124 meter direkt in i Kehlsteinhaus.
När hissdörrarna öppnade sig uppe i huset begav vi oss direkt ut på bergsryggen för att beundra Kehlsteinhaus på avstånd. Tänk att både huset och vägen upp dit byggdes klart under 13 månader!
Vi vandrade runt och njöt av utsikten denna klara dag. I fjärran kunde vi skymta Salzburg som vi lämnat under morgonen och på andra sidan berget, långt där nere, låg en klarblå sjö vid namn Königsee.
Temperaturen här uppe på 1834 meter var +10 grader, men när solen tittade fram värmde den skönt!
Tankarna började fantisera om hur underbart härligt det måste ha varit för Hitler (som huset byggdes åt) att sitta ensam här uppe en varm sommardag - helt knäpptyst (med undantag från några få fåglar) och en storslagen utsikt.
När vi utforskat denna historiska plats under 1 timma skyndade vi oss tillbaka till hissen som skulle ta oss ned till parkeringen igen. Vi stannade dock upp en kort stund för att njuta en sista gång av vyerna!
Nu hade vi bara 15 minuter på oss tills bussen som vi bokat skulle avgå - och den ville vi inte missa då vi hade en relativt lång körning framför oss.
Klockan 14:50 lämnade vi Kehlsteinhaus bakom oss och hade nu destinationen satt mot Prag i Tjeckien. GPS:en skvallrade om att det var en resa som skulle ta cirka 5 timmar att genomföra (om allt flöt på så man kunde hålla hastighetsbegränsningarna). Tyvärr så har slutar motorvägarna en bit innan den Tjeckiska gränsen och detta är något som verkligen kan innebära störningar i körrytmen.
Efter att ha legat bakom lastbilar större delen av sträckan sedan motorvägarna slutade hade vi äntligen kommit om dem. Då nådde vi gränspassagen mellan Österrike och Tjeckien. Här blev vi såklart invinkade av gränspolisen som ville se pass och papper för bilen. En efter en svischade lastbilarna som vi nyss passerat förbi oss och vi fick därför börja om på nytt.
Vid gränsen passade vi även på att tanka upp, då jag inte hade så stor koll på hur det såg ut med tankställen på den tjeckiska lantbyggden. Under de första milen som passerades efter gränsen la vi märke till lättklädda tjejer som stod vid vägkanten och vinkade. Antagligen så var detta "reklam" för gränsbordeller (då prostitution inte är lagligt i Österrike) och min bild av Tjeckien från senaste besöket fick ännu mera vatten på kvarnen.
Städerna vi passerade under våran färd mot Prag såg inte mycket ut för världen. Det var väldigt mycket förfallna hus som vi skymtade längst med vägen. Men ibland kom det några ljusglimtar av nybyggda fina hus med trevliga bilar på uppfarten.
En till sak som verkade vanligt var små egna stånd längst med vägkanten. Vad de sålde lyckades vi inte riktigt klura ut medans vi passerade dem. Men det såg inte tillräckligt lockande ut för att stanna i alla fall.
Efter någon timmas bilfärd i Tjeckien kom vi in i ett riktigt ösregn. Det kändes som att himlen hade öppnat sig och ned föll små (men MÅNGA) fina droppar vatten som skymde all sikt och la sig som en fin hinna på vägen. Tempot i trafiken saktade ned betydligt och vi började oroa oss för våran tidsplan och den väntande middagen i Prag.
Regnet avtog ganska snabbt och vi kunde åter lägga oss i ett behagligt tempo längst med de tjeckiska landsvägarna (de påminner om motorvägar, men är endast enkelfiliga) och nådde Prag klockan 20:00 - ganska exakt vad GPS:en lovat oss vid start.
Det var inga problem och hitta hotellet och vi lyckades även parkera direkt utanför på en temporär plats. Incheckningen gick sent då det var några gamla tanter föra oss som hade stora problem att förstå vad de skulle betala för. Vi fick slutligen hjälp och kunde nu börja lasta ur bilen och ta upp sakerna på vårat hotellrum.
När sakerna var uppe på rummet så skulle bilen även den få en övernattningsplats. Denna parkering låg på hotellets innergård och vi blev visade vilka portar vi skulle åka igenom för att komma dit. På innergården letade vi efter plats nr 7 som visade sig ligga i hörnet, och framför stod en BMW X5. Det var tajt som tusan att komma in på våran reserverade plats, men det gick och nu kunde vi nu leta oss ut i Pragnatten för en bit mat.
Efter rekommendation av receptionisten på hotellet föll valet av matställe på Restaurang Olympia där vi åt varsin Entrecoté med klyftpotatis. Riktigt bra mat var det och vi blev ordentligen mätta och belåtna. Nöjda vandrade vi tillbaka till hotellet för en skön (och efterlängtad) nattsömn efter att ha besökt 3 länder under dagen!
Körtid: 5 timmar 30 minuter
>> Fullständig karta över resan
Idag blev det en tidig uppstigning till frukosten på Best Western Hotel Elefant. Anledningen till detta var att vi hade planer på upptäcka Salzburg i solljus innan vi lämnade staden för den här resan.
Vi beskådade de mest klassiska sevärdheterna i Salzburg under våran tur i staden. Bland annat fick vi se fästningen uppe på berget, Mozarts födelsehus med de annorlunda ringklockorna och alla ekipage bestående av häst och vagn.
Under morgonturen hann vi även med lite shopping för att försöka hitta något långärmat, då vädret nu börjat bli kallare än vad vi hade planerat för.
När vi tyckte oss ha sett tillräckligt av staden återvände vi till hotellet och packade klart väskorna. Där efter checkade vi ut och sa hej då till den trevliga personalen som hjälpe oss ut. Idag hade vi bestämt oss för att bära väskorna till parkeringsgaraget istället för att köra in bilen i den bilförbjudna zonen (på grund av att väldigt mycket folk rörde sig i det området).
Då vårat besök i Berchtesgaden och Kehlsteinhaus igår inte blev så lyckat bestämde vi oss för att göra ett nytt försök idag. Vi knappade in Hintereck på GPS:en och letade oss sakta men säkert ut från Salzburg stad. Resan till Berchtesgaden skulle ta cirka 30 minuter.
Framme vid parkeringen till Kehlsteinhaus insåg vi att det kunde bli knepigt att ställa bilen någonstans utan att behöva gå en bit, trots att klockan inte slagit 12 ännu. Förhoppningsfulla chansade vi dock och åkte så nära vi kunde komma. Vi timade det rätt och hittade en bil som skulle lämna precis när vi kom. Snabbt svängde vi in i parkeringsluckan och log belåtet åt våran chansning!
Vi betalade parkeringen och observerade vart de övriga turisterna tog vägen. Många gick mot (vad som skulle visa sig vara) restaurangen och museet - så vi följde efter. På plats började vi leta efter en ingång till någon form av bergbana som skulle ta oss till toppen - vilket vi inte såg skymten av!
Fundersam ringde jag hem till pappa (som hade besökt detta ställe cirka 3 veckor tidigare) och frågade om vägvisning. Det visade sig att det inte fanns någon bergbana, utan det var bussar som skulle ta oss upp för en slingrig väg till toppen. Med hjälp av pappa lyckades vi lokalisera bussarna och biljettkontoret. Vi köpte snabbt biljett (31 Euro för 2 personer) och hoppade på första bästa buss för att ta oss upp till sevärdheten.
Vägen upp var till en början plan och fin och gick genom en grön lummig skog. Denna miljö byttes snabbt mot smala slingriga vägar (med ett tunt lager asfalt ovanpå kullerstenar) som slingrade sig längst med sidan av berget! Här åkte 4-5 bussar i kolonn (1 kolonn upp och 1 kolonn ner). Det var en hissnande åktur och kändes betydligt läskigare än när man kör själv på samma typ av vägar - tror det beror mest på att TT'n är så låg jämfört med hur man sitter i en buss.
På toppen dit bussarna tog oss möttes vi av något som kunde liknas med en stor vändplats för bussarna. Här släppte de av alla turister och vände för att plocka upp nya och påbörja nedfärden igen.
Vi som precis kom upp ombads att köa till ett kontor där man skulle stämpla återresa på sin biljett (så det inte blev kaos på grund av för lite platser på bussarna) och sedan bege oss in i den långa tunneln som tog oss till en vänthall i berget. Vänthallen ledde i sin tur till en väldigt exklusiv hiss (där det rådde fotoförbud) som skulle ta oss 124 meter direkt in i Kehlsteinhaus.
När hissdörrarna öppnade sig uppe i huset begav vi oss direkt ut på bergsryggen för att beundra Kehlsteinhaus på avstånd. Tänk att både huset och vägen upp dit byggdes klart under 13 månader!
Vi vandrade runt och njöt av utsikten denna klara dag. I fjärran kunde vi skymta Salzburg som vi lämnat under morgonen och på andra sidan berget, långt där nere, låg en klarblå sjö vid namn Königsee.
Temperaturen här uppe på 1834 meter var +10 grader, men när solen tittade fram värmde den skönt!
Tankarna började fantisera om hur underbart härligt det måste ha varit för Hitler (som huset byggdes åt) att sitta ensam här uppe en varm sommardag - helt knäpptyst (med undantag från några få fåglar) och en storslagen utsikt.
När vi utforskat denna historiska plats under 1 timma skyndade vi oss tillbaka till hissen som skulle ta oss ned till parkeringen igen. Vi stannade dock upp en kort stund för att njuta en sista gång av vyerna!
Nu hade vi bara 15 minuter på oss tills bussen som vi bokat skulle avgå - och den ville vi inte missa då vi hade en relativt lång körning framför oss.
Klockan 14:50 lämnade vi Kehlsteinhaus bakom oss och hade nu destinationen satt mot Prag i Tjeckien. GPS:en skvallrade om att det var en resa som skulle ta cirka 5 timmar att genomföra (om allt flöt på så man kunde hålla hastighetsbegränsningarna). Tyvärr så har slutar motorvägarna en bit innan den Tjeckiska gränsen och detta är något som verkligen kan innebära störningar i körrytmen.
Efter att ha legat bakom lastbilar större delen av sträckan sedan motorvägarna slutade hade vi äntligen kommit om dem. Då nådde vi gränspassagen mellan Österrike och Tjeckien. Här blev vi såklart invinkade av gränspolisen som ville se pass och papper för bilen. En efter en svischade lastbilarna som vi nyss passerat förbi oss och vi fick därför börja om på nytt.
Vid gränsen passade vi även på att tanka upp, då jag inte hade så stor koll på hur det såg ut med tankställen på den tjeckiska lantbyggden. Under de första milen som passerades efter gränsen la vi märke till lättklädda tjejer som stod vid vägkanten och vinkade. Antagligen så var detta "reklam" för gränsbordeller (då prostitution inte är lagligt i Österrike) och min bild av Tjeckien från senaste besöket fick ännu mera vatten på kvarnen.
Städerna vi passerade under våran färd mot Prag såg inte mycket ut för världen. Det var väldigt mycket förfallna hus som vi skymtade längst med vägen. Men ibland kom det några ljusglimtar av nybyggda fina hus med trevliga bilar på uppfarten.
En till sak som verkade vanligt var små egna stånd längst med vägkanten. Vad de sålde lyckades vi inte riktigt klura ut medans vi passerade dem. Men det såg inte tillräckligt lockande ut för att stanna i alla fall.
Efter någon timmas bilfärd i Tjeckien kom vi in i ett riktigt ösregn. Det kändes som att himlen hade öppnat sig och ned föll små (men MÅNGA) fina droppar vatten som skymde all sikt och la sig som en fin hinna på vägen. Tempot i trafiken saktade ned betydligt och vi började oroa oss för våran tidsplan och den väntande middagen i Prag.
Regnet avtog ganska snabbt och vi kunde åter lägga oss i ett behagligt tempo längst med de tjeckiska landsvägarna (de påminner om motorvägar, men är endast enkelfiliga) och nådde Prag klockan 20:00 - ganska exakt vad GPS:en lovat oss vid start.
Det var inga problem och hitta hotellet och vi lyckades även parkera direkt utanför på en temporär plats. Incheckningen gick sent då det var några gamla tanter föra oss som hade stora problem att förstå vad de skulle betala för. Vi fick slutligen hjälp och kunde nu börja lasta ur bilen och ta upp sakerna på vårat hotellrum.
När sakerna var uppe på rummet så skulle bilen även den få en övernattningsplats. Denna parkering låg på hotellets innergård och vi blev visade vilka portar vi skulle åka igenom för att komma dit. På innergården letade vi efter plats nr 7 som visade sig ligga i hörnet, och framför stod en BMW X5. Det var tajt som tusan att komma in på våran reserverade plats, men det gick och nu kunde vi nu leta oss ut i Pragnatten för en bit mat.
Efter rekommendation av receptionisten på hotellet föll valet av matställe på Restaurang Olympia där vi åt varsin Entrecoté med klyftpotatis. Riktigt bra mat var det och vi blev ordentligen mätta och belåtna. Nöjda vandrade vi tillbaka till hotellet för en skön (och efterlängtad) nattsömn efter att ha besökt 3 länder under dagen!
2010-07-27
Roadtrip - Dag 10 - Tisdag (Mestre/Venedig - Salzburg)
Körstrecka: 44 mil
Körtid: 6 timmar 10 minuter
>> Fullständig karta över resan
Idag var klockan ställd på tidig uppgång, men tyvärr fungerade det inte så bra! Så blir det ibland när man får sova i sköna hotellsängar med ett lagom tempererat rum!
Vi åt ännu en stadig frukost på Best Western hotel Bologna och packade sedan ned våra saker i väskorna, släpade ut allt till bilen och checkade ut från hotellet. Efter att ha betalat cirka 30 Euro för parkering och lite annat var vi klara för avfärd.
Att ta sig ut från Mestre var absolut inga problem, det var en lugn stad med inte allt för mycket trafik. Dessutom skulle de kommande timmarna spenderas på motorvägen, vilket även det är lugn och avslappnad körning. För det mesta går det rakt fram och är fina vägar! De två första destinationerna på GPS:en sattes till Tolmezzo och Paluzza så att vi inte skulle missa våran planerade rutt via väg 107 - Grossglockner Hochalpenstrasse. Det var även i Tolmezzo som vår avfart från den avgiftbelagda autostradan skedde - Skönt med lite "vanligt" väg!
Vid vårat sista tankstopp i ##STAD## (innan klättringen i östra Alperna) passade vi även på att kontrollera oljan för första gången under resan. Det visade sig att TT'n är en törstig liten rackare och jag gav den 1 dl extra att smörja runt i motorn. Laddade satte vi nu fart mot bergen som vi skymtade långt där borta i fjärran!
Vi möttes av frodiga dalar och grönbeklädda bergssidor ju närmare vi kom. Tillslut nådde vi serpentinvägarna som innebar dagens första klättring upp i bergen en bit efter byn Timau. En stund senare och åtskilliga höjdmeter högre upp passerade vi idag den första gränsstationen - Italien till Österrike. Denna gränsstation (som många andra) var helt obemannad och det enda man såg var turister som ville föreviga passagen till sina fotoalbum.
Vi passerade gränsen och GPS:en gav oss information om de nya skyltarna som gäller för Österrike, samma information som finns på en stor vägskylt precis vid gränsen. Vi tänkte inte mer på det och åkte nu ned för den höjden som vi klättrat upp på - fast på andra sidan.
Rätt som det var stod den österrikiska polisen gömda bakom kröken på en serpentinsväng. De gick ut på vägen och vinkade in oss. Min första tanke var "undra om den där skylten där det stod RADAR sköt laser". Bestämt stegade de fram till bilen och sa åt oss att stänga av den, nästa fråga blev "passport?". Det visade sig bara vara en gränskontroll en bit in i landet och efter att de bläddrat igenom våra svenska pass kunde vi lugnt köra vidare - inte ett ord sa de om att man skulle ha någon Vignette i framrutan.
Nere i dalen stannade vi till vid vattenfallen Jungfernsprung. Det är ett mäktigt vattenfall med ett fall på 130 meter innan vattnet sprids ut på klipporna nedanför. När viden får tag i den inte allt för intensiva strömmen blir det som en slöja som dansar i vinden. Vackert var det!
En kort stund senare klättrade vi åter upp ur dalen med hjälp av serpentinvägar, men efter en bit möttes vi av en skylt som informerade om att det skulle kosta pengar. Vi såg inget tecken på det utan fortsatte oförstående upp. Runt hörnet insåg vi dock att skylten menade allvar - något som liknade en italiensk vägtullstation tog form och vi skulle behöva betala de 28 Euro som det hade varnats om! Nu var vi i alla fall framme vid Grossglockner Hochalpenstrasse.
Denna del av väg 107 upp mot Grossglockner och den högsta besöksplatsen Edelweisspitze bjöd direkt på helt underbara scener över dalen nedanför som badade i solskenet. Efter varje sväng ville man stanna för att knäppa kort, men parkeringsfickor är det dåligt om på dessa vägar. Här gällde det istället att njuta i farten (om man nu kan få upp någon sådan i 10 - 14% lutning).
En bit upp började det dugga och temperaturen på bilens termometer började sjunka - nu började fjällandskapet ta form utanför fönstrena. Ju högre upp vi kom desto disigare och kallare blev det - tillslut visade termometern +3 grader. Utsikten byttes så småningom mot vita moln (dis), vilket förtog en del av känslan.
Det hindrade oss inte och ibland sprack området runt en upp så man kunde se sagolikt vackra dalar i kal fjällskrud. Man kunde även ana vad som gömde sig en bit bort då vinden låg på och förde bort diset så man kunde få en skymt av de stora snöbeklädda bergstopparna som omgav oss.
På den andra sidan av den första tunneln vi passerade genom på denna betalväg möttes vi av en helt annan syn än den vi lämnade 3o sekunder bakom oss. Här var det snö enda intill vägen och dis så man inte såg längre än 50 meter framför bilen.
En kort klättring senare upp för en smal kullerstensväg nådde vi den högsta punkten som man kan besöka med bil uppe på Edelwiesspitze. Här stod vi på 2571 meter över havet och såg inte mycket mer än någon närliggande dal, några vägar och vitt dis! Typiskt att det skulle vara dessa förhållanden just idag, det är ju inte så ofta man har vägarna förbi dessa områden!
Besvikna påbörjades nu nedfärden från detta underbara landskap, med några fler fotostopp längst vägen innan vi slutligen nådde betalstationen på andra sidan passet.
GPS:en var nu inställd på att ta oss till Werfen där fästningen Burg Hohenwerfen ligger (användes i filminspelningen av Örnästet). Vi missade avfarten från motorvägen och fick därför vända och åka tillbaka. Nedanför fästningen insåg vi att ett besök kostade 11 Euro och att den bäst beskådades på håll. Vi letade därför upp en närliggande plats där vi kunde ta några bilder och åka vidare. Här hade vi även märkt ut ett stopp i Eisriesenwelt (isgrottorna), men tidsbristen fick oss att välja bort det från agendan.
Vi satte istället kursen mot Berchtesgaden, vilket skulle innebära en kort avstickare till Tyskland. Vi blev guidade av GPS:en upp bland bergen igen. Helt plötsligt ville den ta av på en av de minsta vägarna vi åkt under denna resa - det såg ut som en privat uppfart mer eller mindre. Tveksamt och motvilligt lydde vi GPS:ens råd och åkte upp där. Här mötte vi tyskregistrerade bilar och fick då en känsla av att vi var på rätt spår, nackdelen var att det knappt fanns plats för möte.
Mitt ute i ingenstans passerade vi gränsen mellan Österrike och Tyskland på den minsta vägen man kan tänka sig. Tankarna började genast fundera hur nödvändig den tidigare gränskontrollen varit där man här kunde ta sig över helt obemärkt.
Vi kom ut på en större väg och skulle direkt svänga av från den och påbörja en ny klättring. Här var det skyltat Kehlstienhaus, vilket jag kände igen. Vi körde efter skyltarna som efter en bra stigning försvann vid en stor lummig parkering. Vi tog ett varv på den och fann inget som skulle kunna vara det vi sökte. Tveksamma till om vi var på rätt ställe ringde vi till pappa hemma i Sverige (som för ca 3 veckor sedan var på samma ställe) och frågade efter en adress och om han kände igen sig i vår beskrivning. Det visade sig att parkeringen för Kehlstienhause låg 800 meter längre bort! När vi kom fram fick vi tyvärr erfara att de stängt för dagen. Klockan var nu 19:00 och de stängde klockan 17:00, så vi fick fortsätta vidare till hotellet i Salzburg.
Salzburg visade sig vara en ganska lugn stad att köra bil i då de har tydliga skyltningar och uppmärkta filer (vilket alla storstäder inte alls är bra med). Trots detta lyckades vi på första varvet missa (åka förbi) våran avtagsfart in i den bilförbjudna zonen av gamla stan och hotellet. Vi missade det nog för att vi båda var osäkra om det var där vi skulle svänga in eller inte. På varv nummer två runt floden gick det fint och vi lyckades även sänka metallstolpen som hindra infart för obehöriga - nu var vi inne! Det gick dock inte helt problemfritt då vi mötte 2 taxibilar som skulle ut genom samma metallstolpe när vi skulle in. De gestikulerade och hade sig medans vi backade undan för att lämna utrymme åt dem, trots att de skulle gjort det för oss enligt receptionisten på hotellet!
Inne i den bilförbjudna zonen körde vi förbi hotellet utan att märka det. Lite längre upp på samma gata fick vi därför stanna och fråga vägen. Den hjälpsamma herren pekade ca 100 meter tillbaka på den nu enkelriktade gatan. En rundtur senare stod vi slutligen redo för att packa ur bilen och göra oss hemmastadda på Best Western Hotell Elefant i Salzburg. Vi fick dock inte parkera bilen i den bilförbjudna zonen så vi fick därför en karta med köranvisningar från den hjälpsamma herren i receptionen.
Parkeringsgaraget var inga problem att hitta och till hotellet var det cirka 5 minuters promenad därifrån. En mysig promenad som gick förbi Kleines Festspielhaus där det hölls ett event (en premiär av något musikaliskt).
Tillbaka vid hotellet bestämde vi oss för att äta på deras egna restaurang och satte oss på deras uteservering. Jag beställde deras Wienersnitzel som jag läst på internet att man ska prova om man bor där. Jag kan varmt rekomendera vidare denna rätt då den smakade fantastiskt!
Resten av kvällen spenderade med att flannera runt i de närliggande kvartern (i gamla stan) runt hotellet och bland annat njuta av den vackert upplysta fontänen utanför Salzburg Dom och givetvis fästningen som stod majestätiskt uppe på berget!
Körtid: 6 timmar 10 minuter
>> Fullständig karta över resan
Idag var klockan ställd på tidig uppgång, men tyvärr fungerade det inte så bra! Så blir det ibland när man får sova i sköna hotellsängar med ett lagom tempererat rum!
Vi åt ännu en stadig frukost på Best Western hotel Bologna och packade sedan ned våra saker i väskorna, släpade ut allt till bilen och checkade ut från hotellet. Efter att ha betalat cirka 30 Euro för parkering och lite annat var vi klara för avfärd.
Att ta sig ut från Mestre var absolut inga problem, det var en lugn stad med inte allt för mycket trafik. Dessutom skulle de kommande timmarna spenderas på motorvägen, vilket även det är lugn och avslappnad körning. För det mesta går det rakt fram och är fina vägar! De två första destinationerna på GPS:en sattes till Tolmezzo och Paluzza så att vi inte skulle missa våran planerade rutt via väg 107 - Grossglockner Hochalpenstrasse. Det var även i Tolmezzo som vår avfart från den avgiftbelagda autostradan skedde - Skönt med lite "vanligt" väg!
Vid vårat sista tankstopp i ##STAD## (innan klättringen i östra Alperna) passade vi även på att kontrollera oljan för första gången under resan. Det visade sig att TT'n är en törstig liten rackare och jag gav den 1 dl extra att smörja runt i motorn. Laddade satte vi nu fart mot bergen som vi skymtade långt där borta i fjärran!
Vi möttes av frodiga dalar och grönbeklädda bergssidor ju närmare vi kom. Tillslut nådde vi serpentinvägarna som innebar dagens första klättring upp i bergen en bit efter byn Timau. En stund senare och åtskilliga höjdmeter högre upp passerade vi idag den första gränsstationen - Italien till Österrike. Denna gränsstation (som många andra) var helt obemannad och det enda man såg var turister som ville föreviga passagen till sina fotoalbum.
Vi passerade gränsen och GPS:en gav oss information om de nya skyltarna som gäller för Österrike, samma information som finns på en stor vägskylt precis vid gränsen. Vi tänkte inte mer på det och åkte nu ned för den höjden som vi klättrat upp på - fast på andra sidan.
Rätt som det var stod den österrikiska polisen gömda bakom kröken på en serpentinsväng. De gick ut på vägen och vinkade in oss. Min första tanke var "undra om den där skylten där det stod RADAR sköt laser". Bestämt stegade de fram till bilen och sa åt oss att stänga av den, nästa fråga blev "passport?". Det visade sig bara vara en gränskontroll en bit in i landet och efter att de bläddrat igenom våra svenska pass kunde vi lugnt köra vidare - inte ett ord sa de om att man skulle ha någon Vignette i framrutan.
Nere i dalen stannade vi till vid vattenfallen Jungfernsprung. Det är ett mäktigt vattenfall med ett fall på 130 meter innan vattnet sprids ut på klipporna nedanför. När viden får tag i den inte allt för intensiva strömmen blir det som en slöja som dansar i vinden. Vackert var det!
En kort stund senare klättrade vi åter upp ur dalen med hjälp av serpentinvägar, men efter en bit möttes vi av en skylt som informerade om att det skulle kosta pengar. Vi såg inget tecken på det utan fortsatte oförstående upp. Runt hörnet insåg vi dock att skylten menade allvar - något som liknade en italiensk vägtullstation tog form och vi skulle behöva betala de 28 Euro som det hade varnats om! Nu var vi i alla fall framme vid Grossglockner Hochalpenstrasse.
Denna del av väg 107 upp mot Grossglockner och den högsta besöksplatsen Edelweisspitze bjöd direkt på helt underbara scener över dalen nedanför som badade i solskenet. Efter varje sväng ville man stanna för att knäppa kort, men parkeringsfickor är det dåligt om på dessa vägar. Här gällde det istället att njuta i farten (om man nu kan få upp någon sådan i 10 - 14% lutning).
En bit upp började det dugga och temperaturen på bilens termometer började sjunka - nu började fjällandskapet ta form utanför fönstrena. Ju högre upp vi kom desto disigare och kallare blev det - tillslut visade termometern +3 grader. Utsikten byttes så småningom mot vita moln (dis), vilket förtog en del av känslan.
Det hindrade oss inte och ibland sprack området runt en upp så man kunde se sagolikt vackra dalar i kal fjällskrud. Man kunde även ana vad som gömde sig en bit bort då vinden låg på och förde bort diset så man kunde få en skymt av de stora snöbeklädda bergstopparna som omgav oss.
På den andra sidan av den första tunneln vi passerade genom på denna betalväg möttes vi av en helt annan syn än den vi lämnade 3o sekunder bakom oss. Här var det snö enda intill vägen och dis så man inte såg längre än 50 meter framför bilen.
En kort klättring senare upp för en smal kullerstensväg nådde vi den högsta punkten som man kan besöka med bil uppe på Edelwiesspitze. Här stod vi på 2571 meter över havet och såg inte mycket mer än någon närliggande dal, några vägar och vitt dis! Typiskt att det skulle vara dessa förhållanden just idag, det är ju inte så ofta man har vägarna förbi dessa områden!
Besvikna påbörjades nu nedfärden från detta underbara landskap, med några fler fotostopp längst vägen innan vi slutligen nådde betalstationen på andra sidan passet.
GPS:en var nu inställd på att ta oss till Werfen där fästningen Burg Hohenwerfen ligger (användes i filminspelningen av Örnästet). Vi missade avfarten från motorvägen och fick därför vända och åka tillbaka. Nedanför fästningen insåg vi att ett besök kostade 11 Euro och att den bäst beskådades på håll. Vi letade därför upp en närliggande plats där vi kunde ta några bilder och åka vidare. Här hade vi även märkt ut ett stopp i Eisriesenwelt (isgrottorna), men tidsbristen fick oss att välja bort det från agendan.
Vi satte istället kursen mot Berchtesgaden, vilket skulle innebära en kort avstickare till Tyskland. Vi blev guidade av GPS:en upp bland bergen igen. Helt plötsligt ville den ta av på en av de minsta vägarna vi åkt under denna resa - det såg ut som en privat uppfart mer eller mindre. Tveksamt och motvilligt lydde vi GPS:ens råd och åkte upp där. Här mötte vi tyskregistrerade bilar och fick då en känsla av att vi var på rätt spår, nackdelen var att det knappt fanns plats för möte.
Mitt ute i ingenstans passerade vi gränsen mellan Österrike och Tyskland på den minsta vägen man kan tänka sig. Tankarna började genast fundera hur nödvändig den tidigare gränskontrollen varit där man här kunde ta sig över helt obemärkt.
Vi kom ut på en större väg och skulle direkt svänga av från den och påbörja en ny klättring. Här var det skyltat Kehlstienhaus, vilket jag kände igen. Vi körde efter skyltarna som efter en bra stigning försvann vid en stor lummig parkering. Vi tog ett varv på den och fann inget som skulle kunna vara det vi sökte. Tveksamma till om vi var på rätt ställe ringde vi till pappa hemma i Sverige (som för ca 3 veckor sedan var på samma ställe) och frågade efter en adress och om han kände igen sig i vår beskrivning. Det visade sig att parkeringen för Kehlstienhause låg 800 meter längre bort! När vi kom fram fick vi tyvärr erfara att de stängt för dagen. Klockan var nu 19:00 och de stängde klockan 17:00, så vi fick fortsätta vidare till hotellet i Salzburg.
Salzburg visade sig vara en ganska lugn stad att köra bil i då de har tydliga skyltningar och uppmärkta filer (vilket alla storstäder inte alls är bra med). Trots detta lyckades vi på första varvet missa (åka förbi) våran avtagsfart in i den bilförbjudna zonen av gamla stan och hotellet. Vi missade det nog för att vi båda var osäkra om det var där vi skulle svänga in eller inte. På varv nummer två runt floden gick det fint och vi lyckades även sänka metallstolpen som hindra infart för obehöriga - nu var vi inne! Det gick dock inte helt problemfritt då vi mötte 2 taxibilar som skulle ut genom samma metallstolpe när vi skulle in. De gestikulerade och hade sig medans vi backade undan för att lämna utrymme åt dem, trots att de skulle gjort det för oss enligt receptionisten på hotellet!
Inne i den bilförbjudna zonen körde vi förbi hotellet utan att märka det. Lite längre upp på samma gata fick vi därför stanna och fråga vägen. Den hjälpsamma herren pekade ca 100 meter tillbaka på den nu enkelriktade gatan. En rundtur senare stod vi slutligen redo för att packa ur bilen och göra oss hemmastadda på Best Western Hotell Elefant i Salzburg. Vi fick dock inte parkera bilen i den bilförbjudna zonen så vi fick därför en karta med köranvisningar från den hjälpsamma herren i receptionen.
Parkeringsgaraget var inga problem att hitta och till hotellet var det cirka 5 minuters promenad därifrån. En mysig promenad som gick förbi Kleines Festspielhaus där det hölls ett event (en premiär av något musikaliskt).
Tillbaka vid hotellet bestämde vi oss för att äta på deras egna restaurang och satte oss på deras uteservering. Jag beställde deras Wienersnitzel som jag läst på internet att man ska prova om man bor där. Jag kan varmt rekomendera vidare denna rätt då den smakade fantastiskt!
Resten av kvällen spenderade med att flannera runt i de närliggande kvartern (i gamla stan) runt hotellet och bland annat njuta av den vackert upplysta fontänen utanför Salzburg Dom och givetvis fästningen som stod majestätiskt uppe på berget!
2010-07-26
Roadtrip - Dag 9 - Måndag (Mestre/Venedig)
Idag var det sömn till klockan 09:00 innan vi väcktes för uppgång till frukosten. Man har verkligen ingen lust att dra av sig täcket på morgonen och göra sig iordning för att knata ned till matsalen på morgonen då det alltid är så kallt på rummen (trots att vi inatt stängde av AC'n).
Väl nere fick vi erfara att hotellfrukosten på Best Western Hotel Bologna var den bästa än så länge på resan. Både jag och Linda kunde äta oss mätta på saker som hör till en ordentlig frukost och inte till eftermiddagsfikat.
Efter frukost och morgonfix så stod vi i receptionen 10:45 för att fråga hur vi enklast tog oss från Mestre till Venedig. Svaret blev att vi skulle åka tåg och att tågstationen låg på andra sidan vägen sett från hotellets ena sida (vi har utsikt över tågstationen från vårat hotellrum). Biljetter till tågen kunde vi även få i receptionen och en nett summa av 1 Euro per biljett skulle då sättas upp på rummet - det enda vi skulle behöva göra var att stämpla biljetterna och sätta oss på rätt tåg!
Även här förekommer förseningar på deras motsvarighet till pendeltåg, och 10 minuter senare än planerat började vi rulla mot Venedig, som var 1 hållplats bort. Medan vi stod och väntade på perrongen fick vi syn på två nunnor i klassisk svart/grå dräkt.
Resan tog cirka 10 minuter och under färden mot tågets slutdestination passerade vi ett båtsvarv (för stora kryssare) och en lång bro som förbinder en del av Venedig med fastlandet.
Vi steg av på Venedigs tågstation vid namn Santa Lucia och letade oss snabbt ut från spårområde och vänthall. Det första man möttes av efter att ha gått igenom utgången var Grande Canal med mängder av båtar och ett myller av folk på de få landmassor som fanns.
För att försöka fånga intrycken som kom rusande imot en stannade vi upp för foto och filmstopp. Därefter vässade vi armbågarna för att ge oss in i folkströmmen som ledde över den första av många broar som skulle passeras under dagen.
Vårat första mål för dagen var Markusplatsen med alla sina sevärdheter. Det tog cirka en timma att leta sig mellan tågstationen och Markusplatsen, men under hela vägen upptäcker man otroligt vackra gränder, kanaler och torg som ligger gömda runt hörnen i Venedig! Vågar man sig ut från de "skyltade" områdena så ligger här riktiga pärlor där turister inte flockas i mängder, som på så många andra platser i Venedig.
Väl framme på Markusplatsen strosade vi runt och undersökte vad som skulle (och orkades) besökas. Valet föll på en tur upp i Campanile di San Marco. Medans vi stod i kön som ringlade sig utanför hann vi fundera både på om det gick att köpa biljetter där framme vid ingången och om det gick hissar upp i tornet.
Som tur var kunde biljetter köpas (vi fick informationen av den amerikanska familjen framför oss) och det enda sättet att ta sig upp till toppen var med hiss - puh!
Hissfärden på 98 meter tog oss direkt upp till plattformen under klockorna (som ringer vid hel timma) och när vi steg ut bjöds vi på en 360 graders vy över Venedig. Man såg samtliga öar som staden består av samt en hel del vatten och kanaler!
Efter besöket i klocktornet utforskade vi området kring Markusplatsen innan vi bestämde oss för att åter ta våra egna vägar runt Venedig kanaler och gränder. Även nu hittade vi en hel del mysiga ställen!
Då magarna började kurra mättade vi dem med en pizzaslice som avnjöts på trappavsatsen i en av alla de gränder som vi passerat. Där fick vi sällskap av en duva som tappert närmade sig oss för att se om vi tappade något smarrigt på kullerstenarna. Som belöning fick han smaka på en pizzabit som han slängde runt i hopp om att få loss tillräckligt små bitar för att kunna sväljas.
Med mätta magar promenerade vi runt lite till och kikade runt i Venedig. Nu blev det även en hel del skyltfönster och affärer som drog till sig uppmärksamheten. Under denna promenad ordnade vi även så att vi båda kom med på bild - vilket alltid är roligt att ha när man kommer hem! När jag tog den första bilden lyckades jag även skita ned byxorna och var tvungen att gå in på närmaste servering för att tvätta av dem.
Efter en hel dags promenerande började tillslut fötterna att säga ifrån. Bland det sista vi gjorde i Venedig innan avfärd tillbaka till hotell BW Bologna var att njuta av varsin Cappuccino på en av de uteserveringar som kan hittas i staden. Riktigt skönt och trevligt var det - dessutom passerar det väldigt mycket folk i staden, så tröttnar man på att beundra arkitekturen så kan man alltid fundera på hur långt personen med den stora väskan har kvar till sin destination!
Några återvändsgränder senare stod vi slutligen framför tågstationen igen, nu gällde det bara att hitta rätt tåg tillbaka till Mestre. Vi fick dock det lugnande beskedet att ALLA tåg stannar i Mestre (men det gäller att vara observant för vilken typ av tåg man har biljett för). Vi klev ombord på och var snart framme vid vårat stopp i Mestre. Vi klev av, gick över gatan och in på hotellet för att slutligen pusta ut efter en rolig dag med många intryck!
Middag åts på Tandero bistro ( i hotellbyggnaden) och sedan satt vi nere i foajén och tog ett glas vin medan vi fixade med bilderna från dagen - det hade trots allt blivit ett par!
Väl nere fick vi erfara att hotellfrukosten på Best Western Hotel Bologna var den bästa än så länge på resan. Både jag och Linda kunde äta oss mätta på saker som hör till en ordentlig frukost och inte till eftermiddagsfikat.
Efter frukost och morgonfix så stod vi i receptionen 10:45 för att fråga hur vi enklast tog oss från Mestre till Venedig. Svaret blev att vi skulle åka tåg och att tågstationen låg på andra sidan vägen sett från hotellets ena sida (vi har utsikt över tågstationen från vårat hotellrum). Biljetter till tågen kunde vi även få i receptionen och en nett summa av 1 Euro per biljett skulle då sättas upp på rummet - det enda vi skulle behöva göra var att stämpla biljetterna och sätta oss på rätt tåg!
Även här förekommer förseningar på deras motsvarighet till pendeltåg, och 10 minuter senare än planerat började vi rulla mot Venedig, som var 1 hållplats bort. Medan vi stod och väntade på perrongen fick vi syn på två nunnor i klassisk svart/grå dräkt.
Resan tog cirka 10 minuter och under färden mot tågets slutdestination passerade vi ett båtsvarv (för stora kryssare) och en lång bro som förbinder en del av Venedig med fastlandet.
Vi steg av på Venedigs tågstation vid namn Santa Lucia och letade oss snabbt ut från spårområde och vänthall. Det första man möttes av efter att ha gått igenom utgången var Grande Canal med mängder av båtar och ett myller av folk på de få landmassor som fanns.
För att försöka fånga intrycken som kom rusande imot en stannade vi upp för foto och filmstopp. Därefter vässade vi armbågarna för att ge oss in i folkströmmen som ledde över den första av många broar som skulle passeras under dagen.
Vårat första mål för dagen var Markusplatsen med alla sina sevärdheter. Det tog cirka en timma att leta sig mellan tågstationen och Markusplatsen, men under hela vägen upptäcker man otroligt vackra gränder, kanaler och torg som ligger gömda runt hörnen i Venedig! Vågar man sig ut från de "skyltade" områdena så ligger här riktiga pärlor där turister inte flockas i mängder, som på så många andra platser i Venedig.
Väl framme på Markusplatsen strosade vi runt och undersökte vad som skulle (och orkades) besökas. Valet föll på en tur upp i Campanile di San Marco. Medans vi stod i kön som ringlade sig utanför hann vi fundera både på om det gick att köpa biljetter där framme vid ingången och om det gick hissar upp i tornet.
Som tur var kunde biljetter köpas (vi fick informationen av den amerikanska familjen framför oss) och det enda sättet att ta sig upp till toppen var med hiss - puh!
Hissfärden på 98 meter tog oss direkt upp till plattformen under klockorna (som ringer vid hel timma) och när vi steg ut bjöds vi på en 360 graders vy över Venedig. Man såg samtliga öar som staden består av samt en hel del vatten och kanaler!
Efter besöket i klocktornet utforskade vi området kring Markusplatsen innan vi bestämde oss för att åter ta våra egna vägar runt Venedig kanaler och gränder. Även nu hittade vi en hel del mysiga ställen!
Då magarna började kurra mättade vi dem med en pizzaslice som avnjöts på trappavsatsen i en av alla de gränder som vi passerat. Där fick vi sällskap av en duva som tappert närmade sig oss för att se om vi tappade något smarrigt på kullerstenarna. Som belöning fick han smaka på en pizzabit som han slängde runt i hopp om att få loss tillräckligt små bitar för att kunna sväljas.
Med mätta magar promenerade vi runt lite till och kikade runt i Venedig. Nu blev det även en hel del skyltfönster och affärer som drog till sig uppmärksamheten. Under denna promenad ordnade vi även så att vi båda kom med på bild - vilket alltid är roligt att ha när man kommer hem! När jag tog den första bilden lyckades jag även skita ned byxorna och var tvungen att gå in på närmaste servering för att tvätta av dem.
Efter en hel dags promenerande började tillslut fötterna att säga ifrån. Bland det sista vi gjorde i Venedig innan avfärd tillbaka till hotell BW Bologna var att njuta av varsin Cappuccino på en av de uteserveringar som kan hittas i staden. Riktigt skönt och trevligt var det - dessutom passerar det väldigt mycket folk i staden, så tröttnar man på att beundra arkitekturen så kan man alltid fundera på hur långt personen med den stora väskan har kvar till sin destination!
Några återvändsgränder senare stod vi slutligen framför tågstationen igen, nu gällde det bara att hitta rätt tåg tillbaka till Mestre. Vi fick dock det lugnande beskedet att ALLA tåg stannar i Mestre (men det gäller att vara observant för vilken typ av tåg man har biljett för). Vi klev ombord på och var snart framme vid vårat stopp i Mestre. Vi klev av, gick över gatan och in på hotellet för att slutligen pusta ut efter en rolig dag med många intryck!
Middag åts på Tandero bistro ( i hotellbyggnaden) och sedan satt vi nere i foajén och tog ett glas vin medan vi fixade med bilderna från dagen - det hade trots allt blivit ett par!
2010-07-25
Roadtrip - Dag 8 - Söndag (Sirmione - Mestre/Venedig)
Körstrecka: 24 mil
Körtid: 5 timmar 30 minuter
>> Fullständig karta över resan
Dagen började tidigt då vi idag var tvugna att checka ut från hotell Suisse kl 10:00. Utcheckade och klara dröjde vi oss kvar på hotellet och åt en stillsam frukost innan vi gav oss iväg på dagens äventyr.
Med GPS:en pekad mot Limone sul Garda lämnade vi Sirmione bakom oss. När vi åkte genom Desenzano passade jag på att leka italienare och tutade på en cyklist som vägrade hålla åt sida då vägen smalnade av. I utkanten av Desanzano genomförde vi även ett tankstopp, men det blev inte så mycket (men tillräckligt för färden runt Gardasjön) då kortautomaten strulade och vi istället fick mata apparaten med sedlar.
Det var till en början väldigt mycket trafik och ibland var det precis som att stå hemma på Essingeleden kl 16:30 en vardag, men med finare utsikt och en tryckande värme utanför fönstret på bilen.
Trafiken släppte när vi passerade Salo och man kunde nu njuta av de slingriga vägarna längst med sidan av bergen. Vi bjöds på fina vyer som innehöll allt från färggranna blommor, kala bergssluttningar och glittrande vatten. Tyvärr så fanns det inte allt för många möjligheter att genomföra fotostopp längst med denna smala väg, men Linda gjorde sitt bästa för att fånga det från passagerarsätet i bilen.
Då vi åkt (och suttit i kö) cirka 2 och ½ timma anlände vi till dagens första stopp, Limone. Här letade vi oss ned från huvudvägen till stan och dess parkeringar. Vi hamnade mitt i stan och packade väskan med badgrejorna och promenerade iväg mot stranden. Nu skulle vi minsann genomföra vårat första bad i Gardasjön.
Innan badet slog vi oss ned på en uteservering på stranden och åt en välbehövlig lunch. Stället underhölls av en servitör som fick springa för allt vad han var värd - man kunde dessutom ana en viss otrevlighet i hans beteende på grund av stressen för att hinna med att serva alla. När vi ätit upp och skulle betala hade de problem med kassaapparaten och vi blev därför säkert sittandes där 15 minuter längre än vad vi ville!
Tillslut var betalningen genomförd och vi kunde nu ta vårat bad. Vi letade upp en ledig plats nära vattnet och ställde ned våra saker där. När vi tog av oss kläderna och satte ned den första bara foten på stenstranden brändes det rejält - tur att vattnet var nära. När vi kom ned till vattenbrynet och doppade den första foten hejdades vi för en stund i vårat bad - det var ruskigt kallt! Temperaturen i Gardasjön här i Limone var inte alls lika behaglig som när vi kände på den i Sirmione. Men vi lät oss inte hindras av detta, utan gick längre ut så vi kunde ta oss ett dopp.
Efter badet promenerade vi runt i Limone och dess hamn. Här verkar väldigt mycket båtar ha sin viloplats för natten samt att bilfärjor även utgår härifrån för att sedan ta passagerarna till olika delar av Gardasjöns kuster.
Mätta och med första doppet i Gardasjön avklarat satte vi nu kurs mot Riva del Garda - En resa på cirka 20 minuter. När vi kom fram försökte vi hitta en parkering nere vid hamnen utan lycka. Istället valde vi att leta upp Cascata Varone Grotta (vattenfallsgrottorna). GPS:en hade inte denna attraktion inlagd och vi hade ingen adress. Jag fick därför starta upp datorn och titta på kartorna som jag tidigare laddat ned från Google Maps. Nu hade vi lokaliserat vattenfallsgrottorna och var på väg!
På vägen upp i bergen till byarna runt Riva del Garda låg Cascata Varone Grotta. Det var en liten avfart mitt i en serpentinsväng. Man kom direkt in på parkeringen som var VÄLDIGT liten. Helst ville man parkera i början, för med minimalt utrymme mellan bilar och stenvägg skulle det inte bli roligt att backa ut. Givetvis fanns det endast en ledig parkering längst in som vi kunde ta!
Direkt på parkeringen möttes vi av en skylt som uppmanade besökarna att ta med en trench och tjocktröja. På grund av denna uppmaning lade jag ned våra regnponchos i kameraväskan i fall att det skulle ligga något i uppmaningen. Vi betalade inträdet på 5 Euro per person och gick upp för de första trapporna. Direkt kände vi en sval bris komma imot oss - det kanske låg något bakom uppmaningen på parkeringen trots allt. Vi gick vidare och insåg snabbt att vi även skulle behöva regnponchosnarna som var nedpackade.
Med regnponchosarna på kunde vi nu utforska grottorna med de forsande vattenfallen. Tyvärr så hade vi större förväntningar på dem än vad vi fick uppleva. Det kändes lite som att det var gångar rakt in i berget, som efter 10 meter tog slut vid ett räcke. Det fanns totalt 3 avsatser där man kunde beundra fallen och inget av dem var högst upp vid början!
Besvikna på ett så "dyrt" inträde och en så liten upplevelse återvände vi nu till bilen och backade försiktigt ut den från parkeringen. Nästa mål för GPS:en fick bli Mestre, där vårat hotell Best Western Bologna väntade. En klättring (som bjöd på fin utsikt över Riva del Garda) och en dal senare så var vi uppe på den stora autostradan som skulle ta oss ända till Mestre.
Till en början gick det långsamt då det var mycket vägarbeten. Men när de släppte kunde vi ligga i 130 - 150 km/h större delen av de 17 mil som nu återstod av dagens körning.
Incheckningen på Hotell Best Western Bologna gick problemfritt och de första intrycken av hotellet var bra! Det kändes väldigt designat och påkostat, med ett perfekt läge nära tågstationen som vi ska besöka imorgon när vi ska in till Venedig (bilen lämnas på hotellparkeringen).
Vi fräschade till oss då både bilkörning och bad sätter sina spår och gick sedan ned till hotellobbyn och åt en sen middag på Datura Bistro, som även fungerar som frukostrestaurang på morgonen. En god köttbit, ett glas vin och lite kaffe mättade vi magarna med medans vi tittade på ovädret som snabbt rullade in över Mestre och gjorde natten ännu mörkare.
Körtid: 5 timmar 30 minuter
>> Fullständig karta över resan
Dagen började tidigt då vi idag var tvugna att checka ut från hotell Suisse kl 10:00. Utcheckade och klara dröjde vi oss kvar på hotellet och åt en stillsam frukost innan vi gav oss iväg på dagens äventyr.
Med GPS:en pekad mot Limone sul Garda lämnade vi Sirmione bakom oss. När vi åkte genom Desenzano passade jag på att leka italienare och tutade på en cyklist som vägrade hålla åt sida då vägen smalnade av. I utkanten av Desanzano genomförde vi även ett tankstopp, men det blev inte så mycket (men tillräckligt för färden runt Gardasjön) då kortautomaten strulade och vi istället fick mata apparaten med sedlar.
Det var till en början väldigt mycket trafik och ibland var det precis som att stå hemma på Essingeleden kl 16:30 en vardag, men med finare utsikt och en tryckande värme utanför fönstret på bilen.
Trafiken släppte när vi passerade Salo och man kunde nu njuta av de slingriga vägarna längst med sidan av bergen. Vi bjöds på fina vyer som innehöll allt från färggranna blommor, kala bergssluttningar och glittrande vatten. Tyvärr så fanns det inte allt för många möjligheter att genomföra fotostopp längst med denna smala väg, men Linda gjorde sitt bästa för att fånga det från passagerarsätet i bilen.
Då vi åkt (och suttit i kö) cirka 2 och ½ timma anlände vi till dagens första stopp, Limone. Här letade vi oss ned från huvudvägen till stan och dess parkeringar. Vi hamnade mitt i stan och packade väskan med badgrejorna och promenerade iväg mot stranden. Nu skulle vi minsann genomföra vårat första bad i Gardasjön.
Innan badet slog vi oss ned på en uteservering på stranden och åt en välbehövlig lunch. Stället underhölls av en servitör som fick springa för allt vad han var värd - man kunde dessutom ana en viss otrevlighet i hans beteende på grund av stressen för att hinna med att serva alla. När vi ätit upp och skulle betala hade de problem med kassaapparaten och vi blev därför säkert sittandes där 15 minuter längre än vad vi ville!
Tillslut var betalningen genomförd och vi kunde nu ta vårat bad. Vi letade upp en ledig plats nära vattnet och ställde ned våra saker där. När vi tog av oss kläderna och satte ned den första bara foten på stenstranden brändes det rejält - tur att vattnet var nära. När vi kom ned till vattenbrynet och doppade den första foten hejdades vi för en stund i vårat bad - det var ruskigt kallt! Temperaturen i Gardasjön här i Limone var inte alls lika behaglig som när vi kände på den i Sirmione. Men vi lät oss inte hindras av detta, utan gick längre ut så vi kunde ta oss ett dopp.
Efter badet promenerade vi runt i Limone och dess hamn. Här verkar väldigt mycket båtar ha sin viloplats för natten samt att bilfärjor även utgår härifrån för att sedan ta passagerarna till olika delar av Gardasjöns kuster.
Mätta och med första doppet i Gardasjön avklarat satte vi nu kurs mot Riva del Garda - En resa på cirka 20 minuter. När vi kom fram försökte vi hitta en parkering nere vid hamnen utan lycka. Istället valde vi att leta upp Cascata Varone Grotta (vattenfallsgrottorna). GPS:en hade inte denna attraktion inlagd och vi hade ingen adress. Jag fick därför starta upp datorn och titta på kartorna som jag tidigare laddat ned från Google Maps. Nu hade vi lokaliserat vattenfallsgrottorna och var på väg!
På vägen upp i bergen till byarna runt Riva del Garda låg Cascata Varone Grotta. Det var en liten avfart mitt i en serpentinsväng. Man kom direkt in på parkeringen som var VÄLDIGT liten. Helst ville man parkera i början, för med minimalt utrymme mellan bilar och stenvägg skulle det inte bli roligt att backa ut. Givetvis fanns det endast en ledig parkering längst in som vi kunde ta!
Direkt på parkeringen möttes vi av en skylt som uppmanade besökarna att ta med en trench och tjocktröja. På grund av denna uppmaning lade jag ned våra regnponchos i kameraväskan i fall att det skulle ligga något i uppmaningen. Vi betalade inträdet på 5 Euro per person och gick upp för de första trapporna. Direkt kände vi en sval bris komma imot oss - det kanske låg något bakom uppmaningen på parkeringen trots allt. Vi gick vidare och insåg snabbt att vi även skulle behöva regnponchosnarna som var nedpackade.
Med regnponchosarna på kunde vi nu utforska grottorna med de forsande vattenfallen. Tyvärr så hade vi större förväntningar på dem än vad vi fick uppleva. Det kändes lite som att det var gångar rakt in i berget, som efter 10 meter tog slut vid ett räcke. Det fanns totalt 3 avsatser där man kunde beundra fallen och inget av dem var högst upp vid början!
Besvikna på ett så "dyrt" inträde och en så liten upplevelse återvände vi nu till bilen och backade försiktigt ut den från parkeringen. Nästa mål för GPS:en fick bli Mestre, där vårat hotell Best Western Bologna väntade. En klättring (som bjöd på fin utsikt över Riva del Garda) och en dal senare så var vi uppe på den stora autostradan som skulle ta oss ända till Mestre.
Till en början gick det långsamt då det var mycket vägarbeten. Men när de släppte kunde vi ligga i 130 - 150 km/h större delen av de 17 mil som nu återstod av dagens körning.
Incheckningen på Hotell Best Western Bologna gick problemfritt och de första intrycken av hotellet var bra! Det kändes väldigt designat och påkostat, med ett perfekt läge nära tågstationen som vi ska besöka imorgon när vi ska in till Venedig (bilen lämnas på hotellparkeringen).
Vi fräschade till oss då både bilkörning och bad sätter sina spår och gick sedan ned till hotellobbyn och åt en sen middag på Datura Bistro, som även fungerar som frukostrestaurang på morgonen. En god köttbit, ett glas vin och lite kaffe mättade vi magarna med medans vi tittade på ovädret som snabbt rullade in över Mestre och gjorde natten ännu mörkare.
2010-07-24
Roadtrip - Dag 7 - Lördag (Sirmione)
Jag och Linda passade även idag på att ta en sovmorgon - skönt med frukost som serveras fram till klockan 10:30. Vi var i alla fall nere i matsalen runt klockan 10:00 och kunde då plocka ihop en mättande tallrik mat från det lite begränsade frukostutbudet.
Efter frukosten gick vi upp på rummet och bytte om till badkläder för att sedan traska ned och lägga oss vid poolen. Idag var det något svalare i både luft och vatten på grund av ovädret som drog förbi igår kväll. Vid poolen låg vi några timmar och när klockan var 13:30 hade jag tröttnat på att ligga still - Lämpligt nog så hade stora molntäcken börjat dra in och skymma solens strålar.
Vi bytte åter igen kläder, men denna gång klädde vi oss för att knata in till stan och utforska Grotte di Catullo som är en ruin från en romersk privatbostad. Det fläktade skönt från sjöbrisen som blåste in över Sirmione, så promenaden in till stan var idag inte lika jobbig som den var förra gången.
När vi passerat den första muren så man kommer in framför slottet i gamla stan riggade vi kameran för att ta en bild på oss två med en av de mest välbesökta gatorna i Sirmione som bakgrund.
Med fotot taget gick vi belåtna och köpte varsin Gelato (Italiensk mjukglass) med smakerna Choklad/Melon och Choklad/Björnbär för att få något svalkande i våra kroppar. Det gällde att vara noga med att äta jämt runt hela glassen, annars kände man fort de svala dropparna på handen.
Promenaden fortsatte ut till udden av halvön och under vägen ut dit passerade vi både en gammal olivlund och en badstrand med tillhörande badbrygga där soltörstande italienare höll till.
Framme vid ingången till Grotte di Catullo insåg vi att det kostade inträde (som det ALLTID gör i Italien) och tittade vad vi skulle betala för att få gå in. 2 Euro för "Europeiska ungdomar" under 25 och 4 Euro för de övriga. Jag drog en vit lögn och sa att jag bara var 25 i entrén, så vi båda behövde bara betala halva priset.
Inne på området fanns det mängder av ruiner av den gamla bostaden - Allt från gamla valv till urgröpta rum i berget. Vi promenerade runt och njöt av omgivningarna medans vi även beundrade den storslagna utsikten över Gardasjön som platsen erbjöd. Tänk att ha ägt det här huset under sin storhetstid!
Här, längst ut på udde, fanns det en promenadstig i vad som tidigare varit herrgårdens olivodling. Stigen kantades nu av bänkar där man rofyllt kunde sätta sig ned och känna vindens svalkande smekningar genom håret och se vågorna rofyllt rulla in mot klipporna.
Då vi vandrat omkring på hela området och sett det mesta vände vi tillbaka mot Sirmione stad. Där köpte vi åter varsin gelato som vi svalkade oss med under promenaden tillbaka till hotellet.
Vi la oss en stund vid poolen och njöt av kvällssolens strålar som fortfarande värmde behagligt. Efter lite bad somnade vi nog båda en liten stund i solstolarna och vaknade med ett ryck - Tänk om vi sovit bort hela kvällen!
För tredje gången idag gick vi upp på rummet för att göra oss iordning, men nu skulle vi ut och äta god mat på finrestaurang, så det tog lite längre tid än de två andra gångerna.
Promenaden gick åter in till stan där vi första dagen sprungit på en restaurang som såg inbjudande ut. Namnet kommer vi tyvärr inte ihåg, men när man gått igenom den första muren följer man slottets vallgrav till höger och går så långt mot vattnet man kan komma, där låg den - Riktigt mysigt ställe med utsikt över stor del av den östra stranden. Vi beställde varsin Fillét Mignon med rostad potatis och skummad sås på sparris - MUMS! Till maten drack vi även lite lokalt vin.
Efter middagen tog vi en lugn promenad tillbaka till hotellet och insåg att det var sista gången (för denna resa) som vi skulle knata på just denna strecka. Lite vemodigt men samtidigt skönt, runt hörnet väntar nu nya äventyr!
Efter frukosten gick vi upp på rummet och bytte om till badkläder för att sedan traska ned och lägga oss vid poolen. Idag var det något svalare i både luft och vatten på grund av ovädret som drog förbi igår kväll. Vid poolen låg vi några timmar och när klockan var 13:30 hade jag tröttnat på att ligga still - Lämpligt nog så hade stora molntäcken börjat dra in och skymma solens strålar.
Vi bytte åter igen kläder, men denna gång klädde vi oss för att knata in till stan och utforska Grotte di Catullo som är en ruin från en romersk privatbostad. Det fläktade skönt från sjöbrisen som blåste in över Sirmione, så promenaden in till stan var idag inte lika jobbig som den var förra gången.
När vi passerat den första muren så man kommer in framför slottet i gamla stan riggade vi kameran för att ta en bild på oss två med en av de mest välbesökta gatorna i Sirmione som bakgrund.
Med fotot taget gick vi belåtna och köpte varsin Gelato (Italiensk mjukglass) med smakerna Choklad/Melon och Choklad/Björnbär för att få något svalkande i våra kroppar. Det gällde att vara noga med att äta jämt runt hela glassen, annars kände man fort de svala dropparna på handen.
Promenaden fortsatte ut till udden av halvön och under vägen ut dit passerade vi både en gammal olivlund och en badstrand med tillhörande badbrygga där soltörstande italienare höll till.
Framme vid ingången till Grotte di Catullo insåg vi att det kostade inträde (som det ALLTID gör i Italien) och tittade vad vi skulle betala för att få gå in. 2 Euro för "Europeiska ungdomar" under 25 och 4 Euro för de övriga. Jag drog en vit lögn och sa att jag bara var 25 i entrén, så vi båda behövde bara betala halva priset.
Inne på området fanns det mängder av ruiner av den gamla bostaden - Allt från gamla valv till urgröpta rum i berget. Vi promenerade runt och njöt av omgivningarna medans vi även beundrade den storslagna utsikten över Gardasjön som platsen erbjöd. Tänk att ha ägt det här huset under sin storhetstid!
Här, längst ut på udde, fanns det en promenadstig i vad som tidigare varit herrgårdens olivodling. Stigen kantades nu av bänkar där man rofyllt kunde sätta sig ned och känna vindens svalkande smekningar genom håret och se vågorna rofyllt rulla in mot klipporna.
Då vi vandrat omkring på hela området och sett det mesta vände vi tillbaka mot Sirmione stad. Där köpte vi åter varsin gelato som vi svalkade oss med under promenaden tillbaka till hotellet.
Vi la oss en stund vid poolen och njöt av kvällssolens strålar som fortfarande värmde behagligt. Efter lite bad somnade vi nog båda en liten stund i solstolarna och vaknade med ett ryck - Tänk om vi sovit bort hela kvällen!
För tredje gången idag gick vi upp på rummet för att göra oss iordning, men nu skulle vi ut och äta god mat på finrestaurang, så det tog lite längre tid än de två andra gångerna.
Promenaden gick åter in till stan där vi första dagen sprungit på en restaurang som såg inbjudande ut. Namnet kommer vi tyvärr inte ihåg, men när man gått igenom den första muren följer man slottets vallgrav till höger och går så långt mot vattnet man kan komma, där låg den - Riktigt mysigt ställe med utsikt över stor del av den östra stranden. Vi beställde varsin Fillét Mignon med rostad potatis och skummad sås på sparris - MUMS! Till maten drack vi även lite lokalt vin.
Efter middagen tog vi en lugn promenad tillbaka till hotellet och insåg att det var sista gången (för denna resa) som vi skulle knata på just denna strecka. Lite vemodigt men samtidigt skönt, runt hörnet väntar nu nya äventyr!
Subscribe to:
Posts (Atom)