Vi lämnade hotellrummet strax efter halv nio för att gå ned till stranden. På stranden mötte vi Christina och Kjell som redan satt och dividerade om vilken av båtarna på horisonten det var vi skulle bli upphämtade av.
Vi slog oss ned brevid dem och rätt som det var kom en av båtarna in till vår strand. Det visade sig dock inte vara rätt båt! Då ingen annan var i vår närhet för tillfället slet vi fram varsin strandstol och lade oss till rätta – vi konstaterade att det enda som saknades nu var en stor kall Singha.
En bit bort på den andra stranden hade nu en båt börjat röra sig mot oss. Den hade följe av en liten båt och det såg ut att vara vår transport ut till Thaifun-båten. Den kom närmare och närmare för att tillslut köra förbi! Vi var dock säkra på att det var vår båt och satte därför fart till Amari’s strandremsa, där båten såg ut att lägga till i högvattnet.
Något stressade och rädda för att missa dagens aktivitet kom vi i fatt den lilla båten som gått in till land. Vi frågade om det var ”Thaifun” och det stämde att det var det. Vi hoppade därför ned i båten och fick transport ut till det stora fartyget som skulle ta oss runt i skärgården utanför Koh Chang.
När de plockat upp oss i det stora fartyget åkte vi raskt vidare till sista upphämtningsstoppet som var Lonely beach. Medans vi väntade på fler passagerare berättade Thaifun-guiden Nok-Nok att stranden framför oss fått sitt engelska namn för att det en gång i tiden endast fanns en avskild bungalow på stranden. Den bungalowen var grunden till den första resorten på Lonely beach, men mycket hade hänt sedan dess (även om den var mindre bebyggd än Klong Prao).
Med alla passagerare ombord på Thaifunbåten satte vi nu kurs ut mot Koh Wai och det var dags för en kort säkerhetsgenomgång. Vi hade satt oss till rätta högst upp på taket ,så Nok-Nok fick klättra upp till oss. Hon berättade att vi just nu låg skyddade från vinden av Koh Chang’s berg och att de därför inte var säkra på att vi kunde genomföra alla de planerade stoppen innan de sett hur det såg ut på öppet hav (som tur var skulle det visa sig vara lika lugnt vatten där). När vi sedan lade till för badstopp så skulle vi inte hoppa i innan motorn var avstängd, för propellern under båten kan göra stor skada och locka till sig hajar (som att hajarna är det största problemet när man skadat sig på propellern). Men det absolut viktigaste budskapet var att vi inte skulle röra korallerna på de reven där vi stannade – det tog nämligen fem år för en centimeter korall att växa ut!
Framme vid piren på Koh Wai fick vi lägga oss och vänta en stund tills den andra turbåten gett sig av (denna båt skulle även vara före oss till Koh Maak för att sedan vända hemmåt till Koh Chang). Piren i Koh Wai rymmer nämligen bara två båtar samtidigt och då deras egna ”taxi” har en fast plats där innebär det att det bara finns en plats över till besökande båtar.
Under den tiden vi låg stilla med båten utanför stranden hann vi observera den spartanska lilla paradisö detta faktist var. Här fanns det endast några enkla bungalows nere vid strandkanten samt en restaurang för att förse boende och turister med mat. Större delen av stranden var dessutom avstängd för besökare.
Tillslut hade vi bytt plats med den andra turbåten och vi fick nu gå i land för att bada. Medans vi knatade ned till den vackra stranden med det kristallklara vattnet kunde man inte låta bli att förundras över enkelheten på bungalowsen – jag tror inte ens att de har el under dygnets alla timmar!
Jag, Linda, Christina och Kjell la våra saker på en bergsknalle och skuttade ned i det svalkande vattnet. Det kändes verkligen välbehövligt efter att ha suttit någon timma uppe på soldäck på båten. Här passade vi även på att ta några foton med alla de vackra färgerna från det turkosa vattnet som bakgrund, innan vi gav oss iväg ut för att snorkla vid korallerna.
Det kändes som att tiden bara flög iväg, för rätt som det var så tutade båten. Tutan var ett tecken på att vi snart skulle bege oss till nästa stopp och att vi därför skulle skynda oss ombord igen.
Med alla ombord sattes kursen nu mot Koh Maak. Under färden dit serverades även en förträfflig Thaibuffé med allt från ris, pasta, grytor och färsk frukt. Om man hade färdigheterna kunde man även utmana Nok-Nok i ett parti 4 i rad för att på så sätt få gratis dricka (annars varierade priset mellan 40 – 70 Bath beroende om man skulle ha läsk eller öl).
Innan Koh Maak passerade vi en privatägd ö som guiden Nok-Nok berättade hade blivit såld för 3 år sedan till en summa av 60 miljoner svenska kronor. Med tanke på hur fin den var och läget så verkade det vara rena kapet. Motsvarande ö hemma i Stockholms skärgård hade kostat betydligt mer!
När den privatägda ön var passerad öppnade Koh Maak’s otroligt långa strand upp sig. Det där var inget man skulle klara av att gå fram och tillbaka på under de 45-60 minutrarna som vi skulle stanna där. Vi var dessutom tvungna att ankra en bit från stranden och sedan bli skjussade in av våran lilla följebåt – vilket var en tidstjuv.
Jag och Linda letade därför upp en avskild plats på stranden (vilket inte var svårt) där vi kunde bada ostört. Här fick vi sedan sällskap av en halt hund som gick omkring i vattnet och försökte fånga fisk.
[Bild vi och hunden]
Så mycket mer än badet och att titta på några av de närliggande bungalowsen (av modern tappning) hann vi inte med innan båten tutade och det var dags att åter bli transporterade till Thaifun-båten.
Nu skulle vi bege oss till ett fint dykställe med massor av levande korall och olika fiskar. På vägen dit serverades det fika (banankaka och kaffe) och vi (Jag, Linda, Christina och Kjell) passade på att spela Yatzy för att få tiden att gå uppe på soldäck – det var ett galet parti som innehöll hela 5 yatzy’s. Imellanåt kom även Nok-Nok upp och ställde lite kluriga gåtor (som ingen begrep), la upp lite olika pussel och visade olika tricks hon kunde göra med sin otroligt tänjbara kropp.
Vi ankrade vid dykplatsen och det var nu fritt för de som ville att hoppa i vattnet och utforska området runt den lilla uppstickande ön.
Nok-Nok matade dessutom fiskarna med ris och bröd för att locka dem till båten så att det direkt fanns något skoj att titta på när man hoppade ner i vattnet.
Det här skulle enligt Nok-Nok vara ett av de bättre dykställena i Koh Chang-området. Med undervattenskameran lindad runt handen hoppade jag i, tätt följt av Linda. Vi började undersöka de närgågna fiskarna och korallerna och passade på att ta några bilder. Då vi varit upptagna med detta en stund var vi åter vid ytan och upptäckte att strömmarna fört oss ett 20-tal meter från båten – så nu gällde det att simma för att komma ombord igen. Det gick dock bra, även om det tog lite tid att simma motströms.
Här fick Linda nog och jag fick simma runt själv. Med kameran som sällskap simmade jag runt ön (mot strömmen) för att se vad jag hittade. När jag kommit till slutet av ön märkte jag att strömmarna ändrade riktning och nu började pressa mig bort från båten istället för mot den – det var signalen för att inte simma iväg längre! Här var djupet cirka 12 meter och det kändes som att sikten var hur lång som helst under vattnet!
Med energin tömd i kampen mot strömmarna simmade jag åter till båten för att gå upp och vila. Kort efter det ljöd tutan som signalerade att vi snart skulle lämna detta fantastiska ställe för nästa. Nu skulle vi ta oss till apön i hopp om att få se lite apor.
Thaifun-båten puttrade på över Andamanhavet och vi nådde slutligen vår bergsknalle där aporna brukar hålla till. Vid berget låg det redan två andra båtar och det var massor av apor på berget. Även vi gjorde dem sällskap och kastade ut rester från maten (frukt och ris) som de girigt roffade åt sig så fort det landade på marken. Att se aporna äta från långt håll ombord på båten var inget speciellt, särskilt inte då vi förra året i Ao Nang hade dem klättrandes på oss samtidigt som vi matade dem med bananer.
Apön var sista stoppet på vår utflykt med Thaifun, nu bar det av mot Koh Chang igen, med ett första stopp på Lonely beach. På vägen dit frågade Nok-Nok om jag ville spela mot henne i 4 i rad, en utmaning jag antog. Förvånande, och glädjande, vann jag över henne – något jag inte alls trodde jag skulle göra då tidigare spelat mot en liten tjej (plus hennes mamma och bror) utan att förlora en enda gång.
När vi åter satte ned våra fötter på stranden i Klong Prao var det nästan dags för solnedgång. Vi dröjde oss kvar nere på stranden för att åter få bevittna skådespelet innan vi gick upp till rummet och gjorde oss iordning för kvällen.
Middagen åt vi åter på vårat hotell och deras grillrestaurang på stranden. Jag beställde in nyfångad ”red snapper” och ett grillspett som jag sedan avnjöt till eldshowen framför oss.
Kvällen avslutades sedan med en promenad upp till snabbköpet där vi handlade lite gott tilltugg för natten.
No comments:
Post a Comment